Skivrecensioner
Erik Enocksson
Farväl Falkenberg
(Kning Disk/dotshop.se)
3/5
Ända sedan John Williams inspelning av Cavatina utgjorde ledtemat till Deer Hunter, har akustisk och instrumental gitarrmusik förknippats med film om manlig sentimentalitet. Minns inte minst Gustavo Santaolallas fina plocktekniker till Brokeback Mountain ifjol.
Även om Erik Enockssons kompositioner till Farväl Falkenberg är rikligare instrumenterade än de ovannämnda, är tonläget och atmosfären väldigt likartad. Han skriver otvunget in sig i traditionen samtidigt som han i ett sammanhang av svenska instrumentalister placerar sig i trakterna av Richard Jäverling och Viktor Sjöberg, utan att för den skull bli obsolet i dessa prominenta herrars sällskap.
Soundtrack är knepiga på det viset att ens associationer ofta knyts alltför hårt till deras film, och att det bandet dessutom blir starkare ju mer säregen och specifik musiken är. De blir svåra att koda om vilket i allra högsta grad gäller Farväl Falkenberg. Redan efter ett par takter har tanken hunnit färdas iväg till asfaltsplanen framför den gamla högstadieskolan och man spelar fopoll som om ingenting har hänt sen det begav sig.
Men sen råkar jag, av en ren tillfällighet, ha Enockssons musik på i bakgrunden när jag läser Mats Jonssons serieroman Pojken i skogen och långsamt skiftar associationerna karaktär. Skådeplatsen byts till Jonssons Kramfors någongång i mitten av åttiotalet. Det är en fascinerande process.
I pressreleasen heter det att Farväl Falkenberg skulle kunna vara ljudspåret till en lantlig småstaden-var-som-helst, men så är icke fallet, och jag kan inte förmå mig till att hålla med. Enockssons musik är inte bara soundtracket till ett Falkenberg som än en gång övergår från sommar till höst, det är också soundtracket till varenda serieroman om pojkar som inte kan flytta hemifrån du någonsin läst.
Björn Berglund
Isolation Years
Sign Sign
(NONS)
3/5
Last Days of April
Might As Well Live
(Bas Taste)
3/5
Isolation Years och Last Days Of April är banden som blev kvar. När andra norrländska swindieband antingen har dragit sig tillbaka till att grovjobba på hemorten på heltid eller remixar varandra på laptops i Stockholm, så lever Isolation Years och Last Days Of April som om året var 1998 och Confusions bara var inne på sitt fjärde försök att slå genom. Skivbolaget hette A West Side Fabrication, man läste demosidorna i Sound Affects först av allt och ibland kanske man till och med petade ner någon tjuga i ett kuvert och beställde en kassett. Jag blir glad av tanken, och faktiskt även av att höra hur oföränderliga de här två banden är. Jag har skrivit om dem förr, men kan inte minnas om det var ifjol eller för fem år sedan. Vi kan kalla det tidlöst om vi vill, men i själva verket handlar det om att de påminner mig om en tid då svensk indiepop faktiskt var något som jag bemötte med entusiasm.
Jag vet inte riktigt varför, för egentligen handlar det ju av rätt ordinär svensk gitarrpop av Musikbyrån-snitt, men det finns ändå något väldigt sympatiskt med att ligga fel i tiden. Isolation Years skriver fortfarande perfekta poplåtar inspirerat av lite för stora skivsamlingar. Jag vet hur det är. Jag har stor skivsamling och det är jättesvårt att komma på något nytt och spännande när man har tusentals skivor som redan har gjort allt man kommer på. Jag tycker ändå att Isolation Years lyckas bra. Musiktyckare kommer nog ha svårt för dem. Originalet är ju alltid bäst liksom. Det får mig att gilla dem ännu mer.
Inledande Albino Child är en sån där bekväm, folkpoppig hit som med lite tur kan leda dem till P4-publiken, och sedan via Export Music Sweden till alla i Japan och USA som fortfarande dreglar över perfekt-pop-av-90-talssnitt. Tills dess lyfter jag hatten för att Isolation Years är ocoola nog att vara Sveriges World Party år 2007.
Last Days Of April är inte fullt lika gubbiga och tillbakalutade, men jag har ändå svårt att se dem som coola killar på stan. Istället låter de som ett band som skulle blivit ihjälkramade av Terry Ericsson 1996. Jag tycker till och med lite synd om dem för att året inte längre än 1996, för deras låtar är helt klart över medel i en genre som jag antar saknar större delen av sin publik numera. Lite för perfekt och opunkigt för kidsen, men ändå för ocoolt för trendkänsliga, vuxna pop-Sverige. Might As Well Live är enbra powerpop-skiva. En del av låtarna håller gott och väl Popsicle-klass. Ett Mufflon 5 för 2000-talet. Här i Sverige kommer nog ingen märka det. I Japan kommer de få ett eget turnéflygplan.
Roger Gunnarsson
