Skivrecensioner

El Caco
From Dirt
(Black Balloon)
3/5

Hårdrockare med smak för det rejält fläskiga har i över tio års tid sökt sig till Dug Out-studion, där Uppsalaprofilerna Daniel Bergstrand och Örjan Örnkloo erbjuder tjänster, vars rykte spritt sig till alla kontinenter. Bland de bergstrandska produktionsjobben utmärker sig svenska hårdnader som In Flames och Meshuggah, men även utrikiska stornamn som Behemoth och Strapping Young Lad har tagit sig hit, för att få till det där stora, svulstiga ljudet, som är så eftersträvansvärt inom metall av idag. På ett fåtal år har Bergstrand (och med honom den tidigare Misery Loves Company-halvan Örnkloo) gått från lokal till global angelägenhet.
Bland de senaste jobben utmärker sig den norska gruppen El Caco, vars musik utan tvekan finner näring hos ovan nämnda mangelkungar, men som dessutom uppvisar en känsla för melodi och nyanser, uppbärande likheter med modern halvprog, typ Muse eller Coheed Cambria.
Den musikaliska mångbrygden till trots blir From Dirt en rätt så trög soppa. Kompetensen är så pass tydlig att ett underkännande utesluts, därtill bidrar också en tämligen välutvecklad musikalisk nyansrikedom. Men själva låtarna känns ändock stela. Efter tre genomlyssningar har inte mycket satt sig. Utom en ganska klen variant av siffran tre.
Daniel Reichberg

Anagram
Archipelago
(AEM)
4/5

Med trollbindande och kärva klanglandskap i den nordiska melankolins tecken fångar Luthagenbon Anna Einarsson (jazzsångerska, kompositör och ledare för gruppen Anagram) in lyssnaren i en existentiell väv av datoriserade elektroniska öar och bildmediala upplevelser utgående från människan som individ- och grupprelaterat fenomen på sitt senaste egenproducerade projekt Archipelago. Det är tänkvärda betraktelser av människans existentiella och relationsmässiga villkor präglade av den dialektiska spänning som råder mellan upplevd ensamhet och gemenskap, allt inom ramen för det sociala nätverk som Homo Sociologicus föds in i och agerar utifrån som sociokulturell varelse i världen.
En poäng i sammanhanget är att Anna Einarsdotter även är verksam som vildmarksguide och gärna tycks söka inspiration och andlig näring i den otämjda värld av både tystnad och allehanda ljud som kan möta någon med explorativt och nyfiket sinne. I likhet med konstmusikaliska kompositörer som Boulez och Stockhausen finns en strävan att utforska nya elektroniska klanger och att framför allt integrera dessa med frijazz­improvisatoriska uttryck som gärna tar sig dissonanta och rytmiskt lösa former som ibland får en att komma tänka på de experiment (s k Third Stream Music) som på senare delen av 1950-talet sjösattes av Gunther Schuller. Allt detta är nu ingen tillfällighet eftersom Anna Einarsdotter har några års musikhögskole­studier i ­bagaget, med inriktning mot sång och komposition. The Sound of Silence (hämtat som epitet för det tyska skivbolaget ECM som grundades av Manfred Eicher 1969) skulle även kunna stå som motto för Anna Einarsson och Archipelago.
Till sin hjälp har Anna Einarsdotter Adam Forkelid, piano, Mattias Windemo, gitarr, Pär-Ola Landin, kontrabas och Mattias Sköld, liveelektronik. Tillsammans lyckas de forma strukturer på ett dynamiskt och interaktivt sätt som vävs in i den expressiva vokalgestik som ligger till grund för Anna Einarsdotters musikaliska konception. Gränserna mellan komposition och improvisation suddas ut på ett synnerligen effektivt sätt. Låtarna kan även tillåtas att såväl börja som sluta mer eller mindre omärkligt, med olika typer av ljudupplevelser som gradvis smyger sig på lyssnaren. Som kontrast kan en datoriserad figur användas för att etablera ett groove (Land of you) med utrymme för vokal och instrumental interaktion där Forkelid och Windemo spräcker upp på ett mycket spännande och närmast atonalt sätt.
Archipelago är en fräsch och personlig inlaga som visar vad man kan göra med samtida improvisationsmusik utan att vara begränsad till jazzens konventioner. Det är också väldigt spännande att se hur idag nationellt och internationellt verksamma jazzprofiler med tiden och med Uppsala som utgångspunkt har kommit att etablera sig (jag tänker förutom Anna ­Einarsson även på Viktoria Tolstoy, Anders Widmark och Rebecka Törnqvist). Återväxten och framtidsutsikterna för den yngre jazzgenerationen förefaller vara goda.
Peter Reinholdsson

Grassdancer
Your Point of View
(Skylarking Records/Anna Records)
3/5

För några år sedan kunde man knappt öppna en tidning utan att läsa om nån ny ledsen gitarrkille som tittade ner i marken på bilderna, men sedan dess har mediefokus flyttats till dekadenta göteborgare, och kvar har vi harvande band med Musikbyrån-smak som ger ut sina egna skivor och vill ha en spelning på Hultsfreds demoscen. Därför känns det nästan lite sorgligt att få en skiva från ett band som Grassdancer. Ett band som älskar sina americana-skivor, som inte ser problematiken i att uppträda som demoband på nån SAMI-fest, som blir glada när man nämner Neil Young i en recension.
Jag har blivit något av en husskribent för band på den här nivån i Ergo, och det börjar kännas smått överflödigt att ens kommentera saker som att sångarens uttal kunde varit bättre och att de nog är för mycket demo för sitt eget bästa. Istället borde jag fokusera på att sångaren Andreas Bohman är en solklar låtskrivartalang i en genre som ofta skriker efter just bra låtar. Kanske är jag på hal is men det finns något som påminner om Bear Quartet i Grassdancer. Sättet att istället för att härma sina förebilder göra en väldigt svensk variant av dem. Extra tydligt är det i spår som Hollywood Dream och Rediscover Me. Inte alls dumt.
Roger Gunnarsson

The Red In the Sky
The Red In the Sky
(egen utgivning)
4/5

Uppsalas The Red In The Sky har nyligen spelat in en femspårs-ep, enligt egen hemsida färdigställd under årets första dag. Bandet spelar en skramlig men ändå inte överdrivet skränig indie-rock. Det är melodiskt och allvarligt samtidigt som det är stökigt och punkigt. En tydlig inspirationskälla är Texasbandet ... And You Will Know Us By The Trail Of Dead och man hör även spår av norrländska Fireside.
Musiken byggs upp kring en ganska gäll sång, högfrekventa och framträdande små gitarrmelodier som kontrasterar mot en relativt vildsint rytmsektion. Framförandet är tajt, intensivt och låtarna är påtagligt snyggt arrangerade. Det hela låter mycket bra (kan det bero på att lokale demonproducenten Carl Vikman ingår i gruppen?) och det är svårt att hitta något att invända mot även för den som anstränger sig. Små saker som den fulsnygga, stundtals på gränsen till rent av fula körsången eller att låtarna ligger relativt lika i tonläge kan nämnas, men det är petitesser i sammanhanget; kvaliteten på låtsnickeriet är hög. Däremot kan man kanske tycka att det hela känns en smula kort. Nu är det varudeklarerat som en ep och skall naturligtvis bedömas därefter, men fem låtar på sammanlagt strax under 18 minuter är ändå i minsta laget. En positiv effekt av detta är ändå att man vill höra mer
Karl Håkanson

Wickquakonick
There And Now
(Skylarking Records/Anna Records)
4/5

Att man sjunger om det hårda livet på farmen om man bor i bostadsrätt i Uppsala är väl egentligen inte konstigare än ett gäng familjefäder i Karlshamn som spelar irländska folkvisor på puben på helgerna, men det ses med väldigt olika ögon. I populärmusikens hierarki ska countryn baseras på äkta känslor från män som upplevt de rätta känslorna, och väldigt få människor är utvalda att spela spelet med äran i behåll.
Synd då när Wickquakonick från Uppsala har allt det där som skulle sätta dem på kartan om deras geografiska förutsättningar vore de korrekta. Nu går istället världen miste om en samling söta kärlekssånger i ranch­miljö, och ibland blir jag faktiskt lite rörd på riktigt. Fina, fina Jerusalem kunde varit en Jackson Browne-låt från tidigt 70-tal, You’re The Way hade framförd av nån gammal cooling varit en sån där låt som unga coolingar gjort cover på. Istället finns de på ett album med ett omslag som ser ut som det är gjort i Word, och som alldeles för få kommer att få höra.
Roger Gunnarsson