Skivrecensioner

Diverse artister
Museum of Future Sound
(Flogsta Danshall)
3/5

Museum of Future Sound är det första cd-släppet på det Uppsalaanknutna skweeebolaget Flogsta Danshall. Efter en räcka vinylsinglar släpper dom nu en samling där 14 skweeeartister får bidra med en låt var. Det är en utmärkt inkörsport.
Genren skweee kan sammanfattas som en sorts skandinavisk synthfunk byggd på korta och snärtiga ljud, och precis som med till exempel Tromafilmer så bygger skweeelåtar och artisters namn ofta på en ordvitsig fyndighet eller två. Att någon kallar sig Wizards of dos och en annan gör en låt som heter Billy Idle hör till. Mycket av behållningen med skweee bygger på finurligheten, såväl i titlar som musik.
De få spår av människoröster som finns på Museum of Future Sound är nästan uteslutande ickeverbala stön, ångestmorranden och ljudeffekter. De utgör byggstenar som vilka andra ljud som helst och kan lika gärna ingå i en rytm som en melodi. Kompositionerna baseras ofta i dova mörka knorranden som sedan rymdpruttar och analoga sirener får sväva fritt över.
Det finaste bidraget står min personliga favorit Beem för i och med Ducker, som är ett stycke fenomenalt funkig och instrumental skweeehiphop. Beem har en känsla för arrangemang som behövs för att få ordning på de ofta komprimerade och knepiga skweeeljuden.
Daniel Savio från Hundarna från Söder är bökig och underfundig som vanligt, nya bekantskaperna Mangrove är på gränsen till för sörjiga medan Maja Hedin (heter hon så på riktigt eller vitsas det med muslimska jihadkämpar möjligen?) gör frasande melodiös och trevlig skweeepop.
Den som har hela Flogsta Danshalls tidigare utgivning får endast två dubletter av Museum of Future Sound. Samlingen lämpar sig alltså både för konnässör och novis.
Björn Berglund

The Rafts
The Rafts
(cd-r)
3/5

När Uppsalabandet The Rafts är som bäst luckrar de upp den för popmusik så normativa vers-refräng-strukturen, och bygger istället sin pop på crescendon och stegrande dramaturgi. Dessa kvaliteter kommer framför allt fram i de inledande Time to Stop och Dope of Time, som är deras trespårs-ep The Rafts vassaste låtar.
Bandets främsta snillrikhet består annars i hur texterna hänger så väl samman med musiken. När exempelvis titeln Time to Stop väl sjungs ut, så markerar den lika mycket ett avstamp för hur den introliknande versen går över till refräng som den fungerar innehållsligt i texten. Orden ges på så vis en slags dubbel funktionalitet, vilket man ju såklart är svag för. Dessutom bjuds det på ett par glimrande känslosamma insatser på glockenspiel, melodica och piano och ett spöklikt eko på sången. Time to Stop är i sanning ett utmärkt stycke pop.
Den mest konservativa låten på ep:n är den avslutande Insignificance. Denna lyfts dock av Markus Larssons sångröst som här låter burkigare och då får ett omisskännligt drag av Ray Davies som passar den Modest Mouse-mässiga texten alldeles utmärkt.
Sen måste jag kort kommentera det av Lina Karlsson varsamt tecknade omslaget också. Mot en svartvitrutig vaxduk ses en hand fylla i en ordfläta med bandnamnet och demons låttitlar istället för den rätta lösningen. Till vänster står en slät kopp kaffe på ett fat bredvid en nötkaka. Det är en väldigt fin bild av ett The Rafts-fans lyssningsupplevelse.
Även omslaget på Differnets senaste skiva pryds för övrigt av en kopp kaffe. Har Lindvalls börjat sponsra den lokala popscenen, eller vad är det frågan om?
Björn Berglund

The Search
Deranged Minds Unite
(Lonaly Records)
3/5

När jag skrev om Uppsalabandet The Search på den här platsen för några år sedan var jag imponerad av deras låtar, men var samtidigt konfunderad över hur de kunde låta som de gjorde. Det ligger knappast i tiden att hämta sin ljudbild från Echo the Bunnymens storbolagsåttiotal, och även om väl inte alla band behöver ligga i tiden så var det något märkligt med The Search som jag inte kunde sätta fingret på.
Nu fortsätter mysteriet. Det är som att man handplockar bortglömd alternativpop att låta som, och nu har turen kommit till vågen av australiensisk gitarrpop som sköljde över världen mot slutet av 80-talet. Allt skulle mest vara lite komiskt om det inte återigen var för deras förmåga att skriva bra låtar. Det spelar liksom ingen roll att man är ett 2000-talets The Church, Hoodoo Gurus eller Green On Red om man skriver låtar som utklassar det mesta av originalen.
Jämfört med 2003 års debutalbum är Deranged Minds Unite mer arena. Hade året varit 1986 hade The Search spelat förband till Simple Minds på Hovet. Otur, kan man säga.
Roger Gunnarsson

The Chrysler
The Benelux Years
(Flora Fauna/Idiotwind)
3/5

The Chrysler är gäng utflyttade Uppsalabor som tidigare släppt tre album och ett par ep:ar men som verkar vara ett band med rätt uppenbara problem för att marknadsföra sig själva, eller så är det bara allmänt knivigt att väcka intresse för så pass ospexig musik. Ospexigt i jämförelse med medlemmarnas andra projekt, som Moder Jords Massiva, Rigas och Nya Sampan.
The Chrysler gör traditionell akustisk pop. Bitvis påminner det mjuka 60-talsinsprerade soundet om brittiska The Clientele, och i mina popöron är det då det låter som bäst, istället för de stunder musiken snarare för tankarna till, ja, en Chrysler. Pelle Lindroth och Anders E. Rudström som skriver musiken och sjunger har båda fina, mogna och svala röster som inte låter särskilt svenska.
Det som skiljer The Chrysler från medlemmarnas andra projekt är inte bara det faktum att musiken är akustisk utan främst att den präglas av någon slags lågmäld mjukhet som är svår att hitta hos till exempel Moder Jords Massiva eller Rigas. Denna lågmäldhet gör att The Chrysler dessutom skiljer sig mycket från andra band som släpps av Flora Fauna, men samtidigt att det låter som rätt mycket annan radiomusik 2007.
The Chrysler spelar på Pub 19 i Uppsala den 20 april.
Matilda Weibe