Ren ondska i baktakt
När popgruppen Moder Jords Massiva nu är tillbaka med sitt fjärde album, har de övergivit elementläran och omslagens djurtematik. Efter vattnet (I havet), jorden (Ur djupen) och luften (Från Luften) blev det ingen flammande skiva med eldflugor och kulblixtar. Istället blev gruppnamnet en ödesmättad förkortning i en tung och dammig gråskala. Och så titeln: Ren ondska. Skivan skriker inte sockervadd och saftkalas om man säger.
Moder Jords Massivas krokar till Uppsala är många, och den 4 juni står de på Katalins scen. Ergo passade på att surra lite med Anna Adeniji och David Giese, två av kollektivets utflyttade Uppsalabor, om vad som hänt och händer med Sveriges dubbigaste popgrupp.
Er nya skiva hade som en utgångspunkt att vara helt svenskspråkig, men på ren svenska blev Ren ondska i slutändan. Hur kommer det sig?
Anna: Jag var inte med och bestämde albumets namn men tycker att det är bra. Själv har jag funderat mycket över varför så många unga människor mår så jäkla dåligt i det här landet. Vi har allt, utbildning, ekonomisk stabilitet, fred och rika sociala liv. Ändå verkar det finnas en oro och tungsinne bland många. Jag skulle inte kalla det ren ondska, men kanske är det åtminstone spår av ondska.
David: Även om jag heller inte var med och bestämde den svenska ursprungsidén så håller jag med om att det är en bra titel. En del ord har en särskild klang just på svenska och ondska är ett av dom. Om man inte känner sin fiende kan man aldrig övervinna den. Ondskan är bra att leta efter i sig själv, men inte så bra att försöka tillskriva andra.
Vad minns ni särskilt av Uppsalas dåvarande musikscen och händer det att ni längtar tillbaka till den nu när den frodas som sällan förr?
Anna: Jag var aktiv på Kalmar nation mellan 1995-2000 och då fick man ju så klart höra mycket bra musik, både på livescenen och på klubbarna. Märkligt nog så kan jag inte komma på någon särskild spelning som märker ut sig från den tiden. Nu får jag väl skäll av någon gammal kollega på Kalmar ...
David: Uppsalas musikscen räddade mitt liv. Jag tvingades flytta innan jag hann ruttna på stan så jag tror att jag alltid kommer att känna mig hemma i Uppsala, men längta tillbaka kan man ju inte göra.
Vad kommer att göra er spelning på Katalin till en klassisk Uppsalakonsert?
David: Som värst skulle allt fokus bara läcka ur, och ett tjog puckon stå och irra på scenen till en trummaskin. Då är det som din värsta mardröm. Det är som bäst när oplanerade saker lyfter. Helt oslagbart, då känner man sig som en gud. Det händer ofta och det kan ske på Katalin
Anna: Det ultimata giget är för mig en välregisserad spelning som verkar spontan för publiken. Om en spelning är välregisserad betyder det också att man är så pass trygg att eventuella utsvävningar och frispel blir bra och inte bara kaosartade.
Vi avslutar med ett par tvåvalsfrågor, snabba svar gäller. Baktakt eller framtakt?
Anna: Så länge man får lust att dansa.
David: Baktakt.
Musikens hus eller Universitetsaulan?
Anna: Hellre Katalin.
David: Pass.
Yngwie Malmsteen eller Mantas från Venom?
David: Mantas
Anna: Nej tack. Och nej tack.
Bob Marley The Wailers på Gröna Lund eller Mossmännen och Krokodilorkestern på Rackis?
Anna: Ha Lätt Mossmännen på Rackis. Bara för att få återuppleva galenskapen.
David: Mossmännen Jag var där jag svär
Öronbedövande flygplansdecibel eller tassande salongsjazz?
David: Salongsjazz får det nog bli, det är så sent.
Anna: Ja, tassande jazz.
