Skivrecensioner

Henry Bowers/Dj Large
Rappin for food
(Kafkaotiska inspelningar)
4/5

Redan på albumet Master Mind rappade Henry Bowers att han hade slut på hundmat (att äta). Tre år senare är titeln på tolvan Rappin for food formgiven som en vegankostriktig kastspya på omslaget och Henry lever fortfarande ur hand i mun. När han travesterar 50 Cent och rappar om att vi kan hitta honom outside the club, kicked to the curb, skriver han själv in sig i den motsatta änden av hiphopens framgångsrikedomsaxel. Jag kommer att tänka på den nye Def Jux-rapparen Despot som också parafraserat 50 Cent och skildrat dem som dött i försöken att komma någon vart, men också den gamla söderns avdankade stoltheter Cunninlynguists och deras debutalbum Will Rap For Food.
På tal om Cunninlynguists påminner dessutom Dj Larges produktioner den här gången mycket om den tunga, raka hiphop kryddad med slingor som de, men kanske framför allt Beatnuts höll på med omkring millennieskiftet. Inte minst den omsorgsfulla insatsen av Rickard Jäverling på glockenspiel spär på associationerna ditåt.
Rappin for food är en oerhört sammanhållen och genomarbetad tolva, det gäller såväl rim som rytm. Bara en sån sak som att det ingår intrumentaler till samtliga spår och a capella till den Lee Hazlewood-inspirerade These Jaws förstärker uttrycket av att få mycket för pengarna. Mig veterligen är Rappin for food det första utpräglade producent/rappare-sidoprojektet från Uppsala, och som sådant är det mycket lyckat. Nu undrar jag bara: när får vi höra Organism 12:s samarbete med Dj Lo-Kut?
Björn Berglund

Andreaz Hedén och Gösta Rundqvist
If I Can Stop One Heart from Breaking
(Compunctio)
4/5

Skenet bedrar... På cd-konvolutet till albumet If I Can Stop One Heart from Breaking återfinns två herrar som var för sig har fångats i stunden med glasartad blick och tämligen livlösa ansiktsuttryck framför en tapet med anor från en svunnen tid. Den ene är ung, den andre gammal... och det är just detta spänningsfält som Uppsalaskivmärket Compunctio önskar lyfta fram i sin marknadsföring av dessa två pianister (Andreaz Hedén och Uppsalabon Gösta Rundqvist) som delar på en kväll i slottsmiljö förra året. Om det skulle ha rört sig om tre pianister kanske det skulle ha varit aktuellt att spetsa till det hela genom att dra till med Den gode, den onde och den fule i sann Clint Eastwood-anda...
Nu hör det väl till saken att det vare sig finns någon upplevelse av pang-pang eller glasartad indifferens på detta album. Snarare tvärtom. Båda herrarna omhuldar en estetik som präglas av intensiv återhållsamhet, känslomässigt djup, pausen som starkt uttrycksmedel och en kontemplativ form av andlighet med zenbuddhistiska förtecken. Speciellt Andreaz Hedén vetter åt det senare och visar prov på influenser från såväl John Cage, Henry Cowell som Keith Jarrett. Vi får bl.a. höra hur ett preparerat piano kan hanteras (Moments 1). Gösta Rundqvist å sin sida står med sina melodiskt och klangfärgsmässigt underfundiga kompositioner väl förankrad i den post-moderna jazzen, med influenser av t ex Bill Evans och Chick Corea.
Värt att notera i detta sammanhang är också att ovannämnda album är Compunctios första i sitt slag. Idén är att erbjuda ett nytt, innovativt och spännande skivmärke med sinne för det smärtsamt vackra och sköna som kan länkas till compunctio (helig smärta) inom den andliga snarare än den fysiska dimensionen - med Gregorius den store som inspirationskälla. Med andra ord: djupa tankar och djup musik. En motvikt till den materialism som annars präglar vår samtid, med strävan mot perfektion i spänningsfältet mellan någonting förlorat och någonting önskvärt, mellan sorg och längtan.
Ta nu tillfället i akt att så här i slutet på vårterminens sista skälvande dagar samla meditativ kraft och ny energi genom att i lugn och ro avnjuta dessa två pianister som med både varsamhet och passion låter sina fingrar smeka elfenbenstangenterna i syfte att trollbinda oss och få oss förflyttade till en andlig zon bortom vardagens vedermödor och plikter.
Peter Reinholdsson

Shaker
Tight Enough
(Soundlevel)
3/5

Litslenas Shaker beskriver sig själva som experimental och progressive. Något förvånande serveras man så gott som kemiskt ren grunge på bandets trespårs-ep Tight Enough. Öppningsspåret Staying Here No More fullständigt frustar Seattle, tidigt 90-tal, Soundgarden och Stone Temple Pilots. På de två följande låtarna har man blandat in lite svenskt svårmod av Fire- och Blindside-typ sprungen ur samma era. Framförandet är tight, mycket välsjunget, har ett bra driv och varierande kompositioner. Trots att låtarna till största delen erbjuder njutbar lyssning i sig är det ändå svårt att komma ifrån känslan att man hört det hela förut. Ibland gränsar musiken till slätstruken amerikansk radiorock. Kvartetten är med en medelålder på 20 år dock fortfarande ung och har definitivt framtiden för sig. För en yngre publik kanske inte originalitetsbristen är lika uppenbar och vem vet, med en (förhoppningsvis snart) döende 80-talstrend kanske Shaker ligger helt rätt i tiden
Karl Håkanson

Moder Jords Massiva
Ren ondska
(Flora Fauna)
4/5

Det här är MJM:s fjärde album. De tre tidigare - Ur djupen, I Jorden och Från Luften, följdes av en slitsam turné och det har tagit tre år och diverse sidoprojekt innan denna skiva kunde förverkligas. Den tidigare trilogin kändes spretig, skivorna var mer en samling låtar som spelats in av många olika människor som valt att flyga under samma flagg än en grupp som beslutat sig för ett gemensamt konstnärligt uttryck. Språk och stilar blandades och även om det finns toppar så är det inga inspelningar jag återgår till.
Ren Ondska är annorlunda. Den är enhetlig i stil och sjungs bara på svenska. Stilmässigt har kollektivet lämnat den dub som dominerat tidigare, istället så är det en kall och avskalad elektronika som gäller. De flesta låtarna är producerade av Kalle Bäccman och han tar minimalismen lite längre än de övriga, en vers kan understrykas med bara ett elektroniskt beat och en refräng markeras med en enkel synthslinga mot samma beat. Det är ett ekonomiskt och vackert användande av små resurser, bäst i den korta Håller mig tillbaka där Malin Bergström sjunger en lika enkel och effektiv text. Det blir en väldigt stark synergisk effekt av hennes sårbara och nästan viskande röst mot den kalla elektroniken.
Annars bygger musiken mycket på att kontrastera bakgrunden mot de varmare vokalerna från den talangpool som kollektivet innehåller. Vokalerna ligger långt fram i ljudbilden och får mycket spelrum mot bakgrunderna. Jag gillar mycket Pelle Lindroth, som under uppehållet sjungit i engelskspråkiga och gubbrockiga The Chrysler tillsammans med Anders Rudström, även han medlem i kollektivet. The Chrysler byggde mycket på kontrasterna mellan Anders mörka och mässande sång mot Pelles ljusa, poppiga och lekfulla stil. Även på denna skivan så står Pelle för pop. Fantastisk i Bäccmanproducerade Kall, kall, kall och i den sorgsna elektroniska reggaen Minnen från en Opel så står han också för den text som fastnar bäst på skivan. Låten gör en natt i baksätet på en Opel till en vacker filmisk upplevelse.
Björn Gylling

Beardfish
Sleeping in Traffic: Part One
(InsideOut/Border)
4/5

Kaipa
Angling Feelings
(InsideOut/Border)
4/5

Ett litet hus på svenska landsbygden. 1974. Där inne huserar fyra unga män i stickade tröjor, konstiga glasögon och luggarna avklippta halvvägs upp i pannan. De övar sin internationellt inspirerade, men ytterst svenskpräglade progrock i ett myller av sladdar, orglar, enkla förstärkare, rödvinsflaskor och tekoppar.
Nej, det här är ju Gävlebandet Beardfish och året är 2007. Men deras musik för oss obönhörligen till en romantiserad, svunnen tid. På sitt tredje album (debut på större bolag) visar de fyra unga proggarna upp en större mognad än på föregångardubbeln The Sane Day - på gott och ont. Låtarna är mer fokuserade och förfinade, men de där halsbrytande överraskningarna är man desto mer sparsamma med. Dock ytterst hörvärt, tvivelsutan.
En som däremot var med på halvluggarnas och sladdtrasslets tid är Mr. Musikörat, Hasse Lundin, som under 70-talet drev fram sina symfoniska pionjärer i Kaipa, något han med förtjänst börjat om med på denna sidan 2000. Angling Feelings bjuder debut för nya gitarristen Per Nilsson (Scar Symmetry) på bandets bästa album sedan återfödelsen.
Kaipa - eller rättare sagt Lundin på klaviatur och komposition - släpper denna gång alla sina progressiva tyglar, och bjuder total symf, som inte står genrens klassiker långt ifrån. Lundin, Jonsson, Jonas Reingold (bas) och Morgan Ågren (trummor) bökar, tjafsar, rockar och melodiserar så att jag blir helt lycklig, medan de två melodifestivalveteranerna Patrik Lundström (Ritual) och Aleena Gibson sjunger med en ej tidigare hörd glöd. Den upphottade folkvisan Path of Humbleness är ren och skär magi.
Daniel Reichberg