SKIVRECENSIONER

Rigas
The Hardest Pocket to Pick
(Flora Fauna)
4/5

Om man trycker ihop samtliga de senaste årens svenska synthbaserade popartister (tänk: Air France, Gentle Touch, The Tough Alliance et consortes) i en och samma iTunes-mapp så framgår en sak med all önskvärd tydlighet: här finns inte en enda minnesvärd rytm eller trumprogrammering. Allting låter slapphänt, på sin höjd ärtigt och comme il faut. Inget mer.
Uppsalabördige Rigas är en motreaktion till all den där sörjan. Med ett gediget hiphopförflutet och som upphovsman till skweee-genren under pseudonymen Rigas den andre, vet han exakt hur man vrider funken ur förhållandevis billig studioutrustning. Och samtidigt hur man skriver finfina poprefränger. En kombination värd att dö för.
På The Hardest Pocket to Pick hörs det att Rigas velat separera karriären som pop- och skweee-artist på varsitt alias. Rigas den andre gör skweee, Rigas gör rytmiskt elektrifierad hattifnatt-pop. Och frågan är om det inte gjort väldigt gott, tvingat fram ett krav på förnyelse och ny riktning. Referenserna står som spön i backen, It all falls apart låter som en bortglömd X Marks the Pedwalk-låt som grävts ner i snö och kommit upp i tö och den inledande Keep Pushin It Forward har en slags episka Flaming Lips-kvaliteter trots att den mer än något annat är en varm och bubblande synthpoplåt. De sex första spåren är i det närmaste perfekta så när som på något kortare stycke när det låter farligt likt Beck men det är snabbt glömt, istället kramar jag för allt vad jag är värd om den avslutande och sprakande vaggvisan Goodbye. Den inleds med fallande Brian Wilson-mässig vers som avlöses av en refräng som faktiskt minner om Beatles låt med samma namn, hur rockjournalistmässig den liknelsen än må vara. Som vaggvisa fungerar Goodbye egentligen alldeles utmärkt, men man har fortfarande funkpopen kvar i närminnet, och kan omöjligen komma till ro.
Björn Berglund

Kalla Fötter
Sätt din värld i brand
(Anna Records)
3/5

Uppsalabandet Grass Dancer bildades för några år sedan som en sorts inhemsk americana med mer än lovligt tydlig tacksamhetsskuld till Neil Young. Att döma av MySpace lever bandet kvar, men huvudfiguren Andreas Bohman tycks ha svårsläckt musiktörst, för här kommer hans andra band Kalla Fötter.
Där Grass Dancer byggde på amerikansk musiktradition, känns Kalla Fötter betydligt mer brittiskt och framför allt svenskt. Nog finns countryn där någonstans, men Kalla Fötter framför en mer traditionell poprock av godmodig, melodiös hemma-hos-typ. Sån där musik som spelas av nyförälskade på söndagar, ungefär.
Själv blir jag inte direkt upphetsad, men inte heller lämnas jag oberörd. Melodierna sätter sig och vardagsbetraktelserna är fyndiga, men jag hade önskat att herr Bohman kunde ha mer än ett enda vokalt uttryck.
Vill du avnjuta vän rockmusik, så kan Kalla Fötter förresten ses på HiJazz, Pub Nitton och Grand under hösten.
Daniel Reichberg

Den Flygande Bokrullen
Shuff
(Arko Records)
4/5

Måste erkänna att jag blir lite besviken när jag sätter på Uppsala-klezmerbandet Den Flygande Bokrullens fjärde album. När jag såg deras konsert på Parksnäckan i somras fick jag intrycket av att de äntligen hade kommit fram till samma sak som jag. Att de behöver fler lugna låtar för att skapa en välgörande kontrast till och mer tryck i de karaktäristiskt ösiga spåren.
På Shuff har de istället gått in i studion tillsammans med punkproducenten Carl Vikman och dragit upp tempot ett par snäpp till jämfört med tidigare.
Det låter också ruffigare. Inte ljudmässigt som de gamla stenkaksinspelningar de enligt pressreleasen hämtar inspiration från, men känslan av dem finns där. I långa partier hakar musiken monotomt upp sig för att sedan frigöras i sköna grova svängar.
När besvikelsen över det avsaknade lugnet lagt sig måste jag även erkänna att det faktiskt fungerar alldeles utmärkt såhär även om inledningen på låten Koilen får mig att drömma vidare om ett framtida mer varierat sound.
Andreas Jakobsson

My Aspirin Bird
Ooh
(egen release)
3/5

Genren som nördiga, medelålders amerikaner kallar för perfect pop har fått en coolhets-boost de senaste åren. På 90-talet kunde band som Merrymakers, Beagle och Grass Show vara superstjärnor i Japan och USA utan att en enda hipster tog i dem med tång här i Sverige. Popmusik som växte fram i en studio kunde aldrig vara cool, och band som kunde sin rockhistoria var per automatik tråkigare än band som slog sönder backstageområdet på Hultsfred.
Tack och lov har vindarna vänt än aning, antar att framgångarna för snälla band som Peter, Bjorn John har fått ett antal popnördar att återfå hoppet där ute. My Aspirin Bird nämner idel gubbar som Costello, Newman och Martyn som inspirationskällor, och även om det inte hörs så väl i musiken så förstår man liksom poängen.
Samtliga låtar på självutgivna Ooh är välskriva popdängor utan direkt inriktning, förutom att de är just välskrivna och imponerande felfritt framförda. Kanske finns här för lite karisma för att My Aspirin Bird kommer få någon stor framgång som band, men å andra sidan borde medlemmarna Esbjörn Lilja och Daniel Vestman skriva hits åt artister i den kommersiellare alternativ-fåran. För som hantverkare är de klockrena.
Roger Gunnarsson

No Room For Squares
Sweet Love
(egen release)
3/5

Jag känner att jag automatiskt har ett gott öga till artister som inte riktigt har de rätta medlen att uttrycka sig. När Jens Lekman ville göra storbandspop så klippte och klistrade han ihop sina verk från andras inspelningar, och fick plötsligt en hippare publik än vad han någonsin vågat tro. Jag har lite svårt att förstå vad enmannabandet No Room For Squares har tänkt sig för ljudbild, men jag får känslan av att låtskrivaren Mattias Carlgren har betydligt större tankar i sitt huvud än vad som hörs på skivan.
I grunden finns här nämligen melodier som på samma gång är stora nog för att göras som både kommersiell radiopop och i lo-fi-kostym, och på den egna skivan Sweet Love så är det väl nånstans därmellan som produktionen slutligen landar. På ena sidan singer-songwriter av glesbygdsprettosorten, på andra sidan Göteborgs-hipp med fulelektroniska, ibland onödigt bökiga, produktioner. Mötet fungerar förvånande väl. Antar att man kan använda klyschan om att en bra låt är en bra låt, men det finns något annat bra med det här också. Något som gör det så oändligt mycket bättre och mer sympatiskt än alla göteborgska havsromantiker i världen. Det kan ha att göra med att band som Embassy och Boat Club aldrig någonsin kommer att göra en låt som City Of Lights. På ett bra sätt, alltså.
Roger Gunnarsson

Promise and the Monster
Transparent Knives
(Imperial)
3/5

Billie Lindahl är den f d Uppsalabon bakom Promise and the Monster som denna höst albumdebuterar och agerar förband åt Jens Lekman och Mark Kozelek.
Det i särklass mest utmärkande med Promise And The Monster är Billie Lindahls helt enastående röst som är skör och stark på samma gång. Föreställ er ett barn, ett mycket tonsäkert sådant, som sjunger i en mörk och ödslig skog. Lite så låter denna ljuvliga röst.
Billie Lindahl jämförs ständigt med Stina Nordenstam och José Gonzales. Den senare är skivbolagskollega med Promise and the Monster och jag upplever lite samma problem hos de båda. För att jag ska ryckas med i enkel gitarrplockande musik krävs det gripande melodier, och det finns det tyvärr inte i alla spår på Transparent Knives. Ibland låter det mest bara som ett enformigt soundtrack till en klyschig amerikansk indiefilm. Kind of intetsägande. Men när melodin väl finns där, som den gör i Sheets och Worlds, i kombination med den där barnsliga och spöklika rösten, då är det så fint att man smäller av.
Matilda Weibe