MUSIKRECENSIONER

Daniel Lemma
Somebody On Your Side
(Dextra Music)
3/5

Det känns lite lustigt att skriva om Daniel Lemma, för han tillhör verkligen den där skaran artister som jag inte har någon åsikt om. Eagle-Eye Cherry/Sophie Zelmani-genren. Artister som utan tvekan hade kunnat byta låtar med varandra utan att i alla fall jag hade märkt det. Inte för att de är speciellt lika egentligen, utan mer för att de liksom bjuder på precis samma variation och spektrum i sin musik. Ingen skulle få en chock om Daniel Lemma plötsligt gjorde en vis-skiva på svenska, men inte heller om han skulle samarbeta med New Yorks coolaste hiphop-producent. Det gör att man kan vaccinera sig mot Daniel Lemma. Man kan ta försiktiga doser av hans musik, och sedan blir man aldrig överraskad av den igen.
Nya albumet Somebody On Your Side är precis vad jag tänker mig att det ska vara. Pop-singer/songwriter-soul. Ibland tycker jag det är bra på riktigt. Till exempel den svängiga singeln Keeps Getting Better, en tassande Motown-dänga fast utan hattar, svett och linnen. Mer Billy Joel än Dexys. Bra Överlag finns något befriande chosefritt med Daniel Lemma. Även om han har ungefär samma det-bästa-ur-pophistorien-referenser som flera andra svenska soloartister nu, så får jag genom musiken en mer sympatisk och mindre kredd-sökande känsla av honom. Kanske för att referenserna drar lite åt de töntigare alternativen. Mer Cat Stevens än Van Morrison. Bra igen
Svårt att se den här skivan någon annanstans än i bakgrunden av söndagsstädningen, men där är den å andra sidan ett väldigt bra alternativ.
Roger Gunnarsson

Leeroy
Open Bar
(Virgin Music France)
4/5

Språkförbistringen sägs ofta vara den största anledningen till att svensk musikjournalistik i så liten grad intresserar sig för Frankrike. När man inte förstår vad någon sjunger och än mindre kan göra vettiga intervjuer med artisterna i fråga sjunker intressevärdet snabbare än en fransk rappares lugn och sans när han hör namnet Sarkozy. Allt det här är lika förståeligt som det är synd, för utbytet i den andra riktningen blomstrar och fransk musikpress skriver gladeligen om första bästa sidoprojekt som avdankade Popsicle-medlemmar får för sig att ge ut.
När det kommer till hiphop är avsaknaden av intresse för den franska scenen ändå långt mindre förståeligt. Dels för att det är en oerhört vital, slagkraftigt och kreativ scen, men också eftersom journalister paradoxalt nog intresserar sig enormt lite för vad som faktiskt sägs när det kommer till rap och hiphop. Mycket till text-analys har det aldrig varit frågan om.
Saian Supa Crew är möjligen ett av ett fåtal undantag från denna raljanta generalisering, och när nu Leeroy, deras vassaste rappare (som dock har lämnat gruppen) släpper soloalbum är det förhoppningsvis återigen läge för en blixtvisit i rampljuset.
Open Bar är nämligen ett ohyggligt bra kommersiellt franskt hiphopalbum. Kommersiellt för att det försöker täcka alla baser och tillfredsställa alla lyssnarkategorier, och franskt för att det är så tydligt inspirerat av reggae, ragga och zouk. Även textämnesmässigt är det spridda skurar om homosexuellas rättigheter, socialrealism, skryt och sprit. De omöjliga ordlekar som gör Saian Supa Crews texter så svåra att förstå har tonats ner. Dessutom är Leeroy en föredömligt tydlig rappare utan att för den skull ha en platt och intetsägande röst.
Albumet fungerar dessutom riktigt bra som klubbhiphop. Petits Travers technoknorrar sig ut på dansgolvet hand i hand med Mr. Oizo och titelspåret är en snabb reggae med samma omedelbara charm som Murs Badman om någon nu minns den. Båda dessa två och ett par spår till borde fungera hur fint som helst med dansskorna på, förhoppningsvis är längtan efter att få höra dom spelas ute inte förgäves.
Björn Berglund

Prime Mover
Imperfekt
(Firebox Records)
3/5

Nightwish
Dark Passion Play
(Nuclear Blast/Sound Pollution)
4/5

James Hollingworth - ja, Prime Movers ärliga mansstämma på 70-talsbotten får mig att omedelbart tänka på den svenska barnrockens konung. Den finlandssvenska accenten (första gången jag upplever dylikt på skiva) skickar lika naturligt tankarna till Mumintrollen. De första intrycken pekar således spikrakt i riktning barnskiva.
Men det dröjer bara någon minut innan vi dyker in i ett bökigt mellanparti och Prime Mover befäster sig som symfigt progband. Tvära kast och 70-talsklaviatur befäster bilden, medan de poetiska texterna om vardagens vedermödor/fröjder (pingis, trollskog och brustna hjärtan) slår vidare på 70-talssträngarna. Texterna är förresten synnerligen finurliga (mästerverk som mest är verk) och innehåller sköna språkfel, samtliga fullt medvetna finlandismer.
Inalles en rolig, tänkvärd och väldigt välspelad skiva, även om man kan tycka att sångaren kunde variera röstlägena ett par hekto. Med sina tydligt nostalgiska vibbar från ett svunnet 70-tal (notera för övrigt skivtiteln) rekommenderas Prime Mover varmt åt vänner av Beardfish och Dungen.
Helt andra angreppssätt (och kommersiella framgångsutsikter) antar landsmännen i Nightwish. Dessa har hållit sina fans på brutal sträckbänk i ett halvår avseende ny sångerska, och när nu svenska Anette Olzon träder fram, får bandet mitt fulla godkännande. Föregångaren Tarja Turunens operaröst funkade enligt mina öron aldrig särskilt väl i hård metal (även om jag i princip hyllar musikaliska korsbefruktningar, har aldrig opera och rock klaffat helt). Stort tack således till att pop/AOR-sångerskan Anette beretts plats med sin vackra, sensuella röst i finaste Abba-klass. Musikaliskt håller sig väl Nightwish till den musikalpyntade, ultrapompösa symfmetall - komplett med jätteorkester - som gjort dem kända, men nyordningen vid mikrofonen får mig att för första gången vilja lyssna gång på gång. Vid enstaka tillfällen hade Olzon mått gott av lite dialektcoaching, men det är petitesser i sammanhanget. Självklart kommer en del fans att överge Nightwish, men står allt rätt till, vinner de desto fler nya.
Daniel Reichberg