MUSIKRECENSIONER

The Good Honey Society
Finally Something Burned Out Right
(egen utgivning)
3/5

Finally Something Burned Out Right är den (samtidigt som det andas viss lättnad) kaxigt betitlade andra ep:n av Uppsalas The Good Honey Society. Bandet vill beteckna sig emo och det äger nog sin riktighet så länge man är medveten om att det låter mer Fireside än My Chemical Romance om musiken. De påminner inte så lite om lokalkonkurrenterna/-kollegorna The Red In The Sky och läser man det finstilta ser man också att en av medlemmarna i det senare bandet, Carl Vikman, står som producent och inspelningsansvarig på Finally Something Burned Out Right.
The Good Honey Society bjuder lyssnaren på en tudelad upplevelse: låtarna är snyggt och varierat komponerade och bandet visar upp en stark melodikänsla. Trots att musiken är allt annat än smörig eller enkel sätter den sig i minnet påfallande snabbt, i synnerhet avslutande Barely Awake bjuder på en oförklarligt välkomnande deja vu-känsla redan vid andra genomlyssningen. Samtidigt känns musiken på skivan en aning okontrollerad; styrkan i de olika instrumenten och kanske framförallt sången varieras på ett sätt som inte känns genomarbetat och man får en känsla av att de stressat fram det hela onödigt fort. Med lite tid och erfarenhet kan det här bli en stark emo-kvartett, mycket finns där redan nu och det som saknas är nog mest en fråga om rutin innan det sitter.
Karl Håkanson

Soniq Circus
Soniq Circus
(Progress Records)
3/5

Soniq Circus kretsar kring gitarristen och låtskrivaren Marcus Enochsson, en ung skånsk musiker som inte bryr sig nämnvärt om de senaste 30 årens trender eller tendenser. Istället är det 1970-tal som gäller, eller rättare sagt proggigt, symfoniskt 70-tal med stänk av dessa kulturyttringars senare avkommor. Bland influenser nämner gruppen namn som Yes, Rush, King Crimson och Uppsalas Flower Kings, men nog hörs även tidiga Marillion och IQ. Melodikänsla och krångelkrusiduller i vän symbios.
Musiken känns i högsta grad mogen för att vara debututgåva från så pass unga män, men helt fullfjädrade kan Soniq Circus inte sägas vara. De tänder en på alla sätt mysig brasa, men ska konceptet förverkligas fullt ut, då bör de fem avlägga besök hos den lokale fyrverkerihandlaren.
Progress Records har en god näsa för att plocka upp osignade talanger, alltifrån norska Magic Pie till 018-ensemblen Violent Silence. Uppgörelsen med Soniq Circus ligger helt i linje med nämnda ambition.
Daniel Reichberg

Monster Magnet
4-Way Diablo
(SPV/Border)
3/5

En lysande, om än överdrivet originaltrogen cover på Rolling Stones 2000 Light Years From home - där har ni centrum av detta album, såväl konceptuellt som konstnärligt. Med detta vill jag inte ha sagt att Monster Magnet är inkapabla till eget musikskapande. Att höra ett nytt album med gruppen är för det mesta en spännande, attraktiv upplevelse. Det är en tung aura av rotrock, metal och psykedelia man innesluts i, precis som förr så även nu. Framför allt instrumentala Freeze and Pixilate pekar på originalpsykedelia snarare än stonerrock. Jag tror väl inte direkt särskilt många Monster Magnet-fans bjuds på några överraskningar alls när de lyssnar på 4-Way Diablo, men min magkänsla säger att det inte heller är vad man är ute efter. Så länge man vilar på en lagom skramlig, skränig bas, och Dave Wyndorf sjunger på sitt störiga, småhesa vis, är man som Monster Magnet-fan tillfreds. Och absolut inget fel i det, även om det som inledningsvis nämnts blir allra bäst i en klassikercover.
Daniel Reichberg

Anemone
Sedens bördor
(Blessed Hands)
3/5

Dynamik är ett ord som inte räcker till när Uppsalabandets Anemones debutsläpp ska beskrivas. Rogivande och fluffig postrock slåss med frenetisk At The Drive-In hardcore så fjädrarna yr i korta, nerviga, och välspelade stycken. Att prata om specifika låtar är svårt i Anemones fall. Tagna var för sig ger skivans sju spår ett relativt anonymt intryck sinsemellan och den endimensionella sången - som påminner om en korsning mellan en ilsk Kalle Anka och valfri norsk black metal-vokalist - förstärker det intrycket. Tagen som en helhet funkar Sedens bördor definitivt bättre, eftersom det då är lättare att förlora sig i Anemones dramatiska, varierade och ganska speciella vinterlandskap. En lovande början.
Johan Hedman