Musikrecensioner
Dont Be A Stranger
Frutti di Mare
(ia /v2)
2/5
Min första tanke och känsla slogs an av den snillrika instrumenteringen och känslan för tomhet, ljud som inte staplades på varandra utan skapade gott om utrymme och klangbotten för varandra. En lätt svävande varsamhet som inte alls var oäven. En Julee Cruise med band på en öde landsvägbar i inre Hälsingland dansade in i mina pannlober, och i ett sånt sammanhang tror jag på allvar att jag skulle uppskatta Dont Be a Stranger.
Men sen blir det alltmer problematiskt för vart spår som går. De förhållandevis riff-fria popkonstruktionerna faller samman till alltför snömosiga varianter på samma tema. Tonläget reproduceras om och om igen utan att egentligen ha några påtagliga brister i det rent utförliga. Verkshöjden är konstant, inga som helst avvikelser.
Sen har vi då titeln. Frutti di Mare, eller havets frukter som vi brukar säga. Jag är verkligen inte säker på att det är okej att döpa en skiva till det. Försvenskade associationer går i spikrak riktning mot fulpizza som möjligen har en jämn och fin salthalt, men med smaker fadda bortom vett och sans. För varje gång skivan tonar ut har jag ingen som helst aning om hur många låtar jag lyssnat på, det kan vara fem, det kan vara femton. Musiken går i det närmaste inte att lyssna koncentrerat på, hur mycket man än vill.
Ett par förlåtande spår kan jag gå med på, den jagade och lätt suggestiva You leave alone har kvaliteter och avslutande Bending är en gisten och oförutsägbar skuta som effektfullt leker med kontrastverkan mellan klockspel och gitarrlarm. Dessa två sistnämnda blir höjdpunkter på spelningen på V-dala den femtonde. Allt som i stämningsväg kan få lokalen att påminna om inre Hälsingland, uppmuntras
Björn Berglund
Ingen diskussion
Spartacus
(Egen utgivning)
4/5
Med naivt uppkäftiga rader som Jag vandrar barfota i snö / sa jag åt dom / för att ni har skor och Jag ser igenom spegeln där ni står / och försöker sminka över era blödande sår är Uppsala/Örsundsbro-bandet Ingen diskussion tillbaka efter fyra års tystnad.
Med dunder och brak känns faktiskt inte som någon överdrift. Jämfört med de två tidigare albumen är Spartacus många gånger bättre. Välproducerat, lättlyssnat, men aldrig insmickrande. Mest imponerar texterna, fulla av formuleringar som nästan alltid sitter där de ska och som levereras med Per Nordbergs gnälligt tonårslika stämma.
Ingen diskussion är värda att nå långt utanför länets gränser den här gången.
Andreas Jakobsson
Cirkus
Metal Head
(www.cirkusmusic.se)
3/5
Skenet bedrar. En blick på Uppsalakvartetten Cirkus, och man kan lätt tro att det är ännu ett i raden av 80-tals-retro-sleaze-band man kommer att få höra. Ni vet, de där Crash Diet, Crazy Lixx och allt vad heter. Men så går Deceiver igång, och där blandas det friskt mellan kron-Sabbath-verser och refränger à la tidiga Kiss. Sedan har vi den politiskt laddade Everlong Lasting Cirkus, i vilken man förväntar sig en vrålande Steven Tyler (Aerosmith) bakom varje hörn. Och så slutligen svängfesten City Slicker mittemellan Status Quo och Saxon (från vilka skivtiteln väl är snodd?), där sången är som hämtad från det bästa, glittrande 70-talet.
Alltsomallt är således Cirkus betydligt mer mångfacetterat än vad man inledningsvis kan tro, och med topprefränger som dessa är det inte konstigt att de blivit inbjudna på Kalifornienturnéer både en och två gånger. Icke desto mindre präglas cirkusmusiken av viss tafflighet. Eller det kanske är med flit man lägger an replokalsvibbarna?
Daniel Reichberg
Elias and The Wizzkids
A Little Mess
(Hybris)
3/5
Storyn är följande: en ung man med gitarr var arbetslös en sommar och bestämde sig för att försörja sig som gatumusikant. Med spattig röst och taktinstrument fasttejpade här och där på kroppen lockade han tydligen till sig en hel del uppmärksamhet på Uppsalas gator och torg.
Elias One Man Band tog hjälp av några musicerande vänner och blev Elias and The Wizzkids, enligt honom själv för att komma bort från stämpeln rolig trubadur. Han lyckades sådär.
A Little mess består av fyndig lo-fi countrypop, med titlar som Young and Hairy och Fourth Of July. Vid första lyssningen är det verkligen roande men i längden blir Elias and The Wizzkids dessvärre aningen tröttsamma. Hitsen gör sig säkert bättre som skojiga, kortare inslag i en tråkig radiotablå än på ett tolvspårigt album.
Tonen i musiken är naiv och bitter på samma gång. Klarsynt och humoristiskt. Jag gillar Elias söta och lite fåniga röst men ibland tippar den dock över och blir en tillgjord bebisröst, som osökt för tankarna till den skrämmande jättebabyn Salem Al Fakir, och då blir det genast svårare att ta det hela på allvar. Det här är roligt och oblygt men kanske inte tillräckligt bra.
Matilda Weibe
