SKIVRECENSIONER

Lykke Li
Youth Novels
(LL Recordings)
4/5

Det är lätt att förstå att de internationella storbolagen kämpar att få svenska Lykke Li till sitt stall. Debutalbumet, som ges ut på eget bolag, är en väl avvägd blandning av hitlistpop och indiedoftande deppsånger, på en bädd av välsmakande elektronika. Musik som såväl världsflyende partyprinsessor som indienördar kan ha i sin Ipod utan att bli uttråkade eller skämmas.
I en intervju i DN berättar Lykke Li, som gästar V-dala nation den 1 mars, att hon som liten jämförde sig med Michael Jackson och kände att hon låg efter för att han debuterat som femåring. Nu behöver inte 21-åringen känna sig lika stressad längre. Låtar som I’m Good, I’m Gone och Let It Fall är väl inte lika katchiga som Jackson 5: s tidiga hits, men de slår allt Michael Jackson gjort de senaste tio åren flera gånger om.
Andreas Jakobsson

Apoteket Apan
Det Är Något Med Den Här Ödsligheten
(Egen utgivning)
3/5

Det är konstigt hur mycket ett bandnamn kan betyda för fördomarna. Namnet Apoteket Apan ler jag spontant åt, och tänker att det kanske kan vara ett nyuppvaknande av den där slumrande popgenren från tidigt 90-tal när banden hette Pontus Amerikanerna, Webstrarna, Tapirerna, Toms Tivoli och annat småtokigt. Kanske är det för att jag förväntar mig en spexig klarinett som jag blir smått chockad av hur Apoteket Apan låter. Först snurrar det i huvudet och jag funderar på om det kanske är något gammalt trallpunkband som glömt byta namn när de ändrat stil. Eller om det finns någon humoristisk poäng i musiken som jag inte uppfattar?
Musiken ja. Den är väl inte så dum egentligen. Välspelad emopop av samma typ som brukar komma från Göteborg mest hela tiden, fast från Uppsala och oändligt mycket bättre såklart. Tidiga Kent blandat med nyare vanliga-killar-med-känslor-band som Peggy Lejonhjärta. Inte alls så dumt som jag först trodde.
Roger Gunnarsson

Moto Boy
Moto Boy
(Songs I Wish)
4/5

Jag tycker man kan dela in svensk rockscen i två delar: de som skriver låtar och de som förmedlar en känsla. Om man tillhör kategori nummer två är man immun mot kritik såsom att sångaren inte kan sjunga, att texterna är patetiska, att de bara spinner på rockstjärnemyten och så vidare. Störigt
Oskar Humlebo och hans alias Moto Boy tillhör på något vis både sidorna. Han har en samling rejält komponerade låtar bakom sig på debutalbumet, men är samtidigt så självsäker i media som bara ett band utan en enda bra låt kan vara. Kanske är det bara beviset på att min teori inte håller.
Det absolut bästa som kan hända ett svensk indieband är när de försöker skriva hits. Nu vet jag inte om Moto Boy verkligen försöker, men jag är mycket imponerad av resultatet. Beat Heart kunde varit en hit för Måns Zelmerlöw, Young Love låter som en produkt av mångårigt skivnördande och är trots sin låtskivar-ABC-enkelhet smått lysande. I Miss You Baby får mig att tänka på den känsliga sidan av britpopen, och alla de där banden som kom på storbolagen i kölvattnet efter Suede, men aldrig ens släpptes i Sverige. Marion hette nåt av banden. Sådär skulle jag kunna hålla på med hela skivan. Varje låt får mig att le igenkännande åt varifrån han måste ha hämtat inspirationen, men samtidigt är allt så välskrivet och - framför allt - väl framfört att det inte alls blir irriterande utan snarare ger Oskar lite fog för allt snack i tidningarna om att ta över världen. Frågan är bara om hans musik inte mår allra bäst av där den befinner sig just nu. På indiebolag med stora pretentioner.
Roger Gunnarsson

The Divine Baze Orchestra
Once We Were Born...
(Transubstans/Record Heaven)
3/5

Det såg illa ut i många herrans år, men nu kan vi nöjt konstatera att återväxten inom symfig 70-talsprog ånyo är hälsosamt hög. Till Skellefteborna i Moon Safari och Black Bonzo samt gästrikarna Beardfish sluter sig nu The Divine Baze Orchestra, till hälften Göteborgare, till hälften Uddevallabor.
Av bilderna att döma är ingen medlem en dag över 25, men kläder och musik talar ett annat språk. Orgelintrot i inledande Dance kunde varit snott rakt av från Deep Purples 1968-debut, influenserna från Uriah Heep är närmast övertydliga, och så fortsätter det: Lite Yes här, lite Genesis där och (inbillar jag mig) Uppsalas alldeles egna husgudar Samla Mammas Manna lite här och var.
I likhet med Samla besitter emellertid The Divine Baze Orchestra en lekfullhet som kreerar en genuin Divine Baze-identitet, och med en sådan särpräglad vokalist som Alexander Frisborg läggs alla copycat-anklagelser ner. Den gudomliga orkestern kunde dock ha filat lite mer på studiosoundet. Som det är nu, låter Once We Were Born som en demo modell bättre.
Daniel Reichberg