SKIVRECENSIONER

Moon Safari
Blomljud
(Blomljud Records)
4/5

Den unga svenska prog/symfrockens frontalstötar blir allt kraftigare och fler. Efter fjolårets utmärkta Black Bonzo- och Beardfish-släpp, möter vi här något ännu starkare, nämligen en Skellefte-kvintett kring de 25 (inbillar jag mig), som på sitt andra album (det första producerades av Uppsalamusikern Tomas Bodin från The Flower Kings) fullkomligen vältrar sig i föräldragenerationens musikaliska ideal. Vinkarna till 60- och 70-talens mer svulstiga hjältar (från Beatles till Beach Boys till Deep Purple till Genesis) trängs i text som musik, och ifall man tycker en låt bör vara halvtimmeslång, ja då ska den naturligtvis också vara det
Som instrumentalister är de fem klanderfria, men är det något som verkligen tokimponerar, så är det stämsången. Ifall denna är skapad helt utan tekniska hjälpmedel, då hör vi på min ära något långt utöver det gängse.
Årets bästa album hittills (dubbel, dessutom), och det är oerhört att kunna göra något som är så extremt retro helt utan att låta det minsta mossig.
Daniel Reichberg

Kirsten Holm
Spelar min å
(Rinn)
4/5

När Kirsten Holm gjorde en konsert tillsammans med Roland Keijser på Tant Gröns kulturoas i februari rubricerades musiken som folkfantasy. Det skulle kunna gälla även för Spelar min å.
Kirsten Holm spelar på femsträngad kantele, ett traditionellt finskt instrument, som i hennes händer skapar en suggestiv, drömsk musik. Skivan är inspelad vid en gammal vattenkvarn strax utanför Champagne-Mouton i Frankrike. I albumkonvolutet står det att Kirsten Holm undrade, kan och vill min kantele spela så långt borta från sina nordiska hemtrakter?.
Det verkar ha gått bra. Spelar min å är ungefär så långt från partymusik man kan komma, men som musik att vila, drömma, fantisera till är det svårt att tänka sig bättre.
Andreas Jakobsson

Tiac
Overstaying the Welcome
(Hybris/Border)
2/5

Uppsalaaktuella TIAC var en duo men är numera, i alla fall på skiva, ett enmansprojekt som påminner om ett Göteborgsband fast utan den där fejklyxiga västkustestetiken. TIAC, eller Three Is A Crowd, är ett bandnamn det känns som man sett på tusentals klubbaffisher det senaste åren men som man aldrig riktigt orkat ta itu med. Deras andra album Overstaying the Welcome är troligtvis den enda skiva jag hört som både för tankarna till svävande shoegaze och The Sounds. Att alla spår skiljer sig så från varandra är värt en eloge i sig.
De instrumentala spåren är bitvis väldigt fina men de stämmningsfulla syntharna kan inte på något sätt få mig att bortse från, eller acceptera, Fredrik Åslunds röst. Tänk er Tough Alliance, fast bröligare. Det är möjligt, tro det eller ej. Det obefintliga samspelet mellan röst och musik gör det möjligen mer intressant, men inte direkt bättre. Om det nu är så att man råkar sjunga som en Belgian Blue-tjur, måste man då ha titlar som Fuck What You Heard? Någon borde kittla snubben
Matilda Weibe

Tomas Andersson Wij
En sommar på speed
(Ebeneser Recordings)
4/5

Varje gång Tomas Andersson Wij släpper ett nytt album behöver jag ett några lyssningar för att vänja mig vid det överdrivet dramatiska tilltalet. Den här gången går det fortare än förut. Min motståndskraft har väl mjukats upp. Men jag vill också tro att det beror på att hans tvärsnitt genom det svenska samhällsvemodet blir allt mer precisa.
Även den här gången finns det saker att invända mot. Hornsgatans dag (28 september 1980) låter som en parodi på Ulf Lundell, Det går inge bra nu är pinsamt smetig. Och bilderna på Tomas Andersson Wij med bar överkropp poserande som rapparen 2 Pac (fast utan Thug Life-tatueringar och muskler) i albumomslaget känns mest konstiga.
Men vid de tillfällen han prickar rätt finns det knappast någon Sverigeskildrare som slår Tomas Andersson Wij på fingrarna. Och på En sommar på speed är de fler än tidigare.
Andreas Jakobsson