SKIVRECENSIONER

Lars Anders Johansson
I Fridolins spår
(Hemlandssånger)
4/5

På Lars Anders Johanssons debutalbum Vingklippt, som kom i höstas, låg en stor del av behållningen i spänningen mellan den moderna punkvisan och det delvis gammaldags uttrycket i sången och texterna. På I Fridolins spår, där han tolkar dikter av Erik Axel Karlfeldt, blir istället samstämmigheten en stor vinst.
Visst finns det en punkig nerv i tolkningarna, men det är ändå svårt att släppa känslan av att det är precis så här det skulle ha låtit om Karlfeldt själv fått styra över inspelningarna. Uppsalabon Lars Anders Johansson har lyckats skaka fram mesta möjliga kraft ur de vassa formuleringarna.
Att Erik Axel Karlfeldts poesi håller hög klass är ju knappast någon överraskning. Men att de kan göra sig så här bra i sångform gör åtminstone mig förvånad och får mig att undra varför jag inte hört lika många tonsättningar av Karlfeldts dikter som av till exempel Dan Anderssons.
Andreas Jakobsson

Dorlene Love
Exile Deluxe
(BirdNest/Bonnier Amigo)
3/5

Ibland kan en skiva bli så mycket bättre av att man inte vet intentionerna med den. När jag lyssnar genom Dorlene Loves skiva första gången vet jag inget om dem, men tycker att det är rätt svängigt och kul. Jag är överlag förtjust i när man ska blanda in fördomsbaserad etnisk musik i popmusik. Ni vet, när eurodisco ska göra nåt lite arabiskt och deras bild av den kulturen är hämtad ur Tintin-böckerna. Men Dorlene Love är dessvärre inte fåniga. De menar allvar. Då kommer saken i helt annat ljus. Lite som när de dära Clash skulle göra reggae.
Då har jag plötsligt svårare att ta det till mitt hjärta. Då ser jag mustiga göteborgare, euforiska hattar och linnen, man skämtar inte om musik och Kusturica-miljöer framför mig. Där borde jag såklart insett att jag är fel person att skriva en enda rad ytterligare om Dorlene Love, men frågan är vem som är rätt person för en skiva av den här typen. Inte tillräckligt kreddig för trendnissarna, för galen för kulturfolket, för konstig för punkarna och så vidare. Live kan jag förstå att det funkar bättre.
Sångaren är inte alls dum, dock. Tillgjort sofistikerad på ungefär samma sätt som det ofta lät bland lyxpoppiga nyromantiska band på 80-talet, fast ändå inte lika slemmigt som t ex Andreas Johnson. Man kallar det man spelar för gypsypunk och det är lätt att förstå. Man blir alltså samma sak för balkanmusiken som Moneybrother är för den vita soulrocken. Själv hade jag gärna sett lite mindre Clash och mer lösmustascher.
Roger Gunnarsson

Vapnet
Döda Fallet
(Hybris)
4/5

Jag läste i en intervju med Vapnet att de trodde att de tappat många av sina fans nu när andra albumet kommer ut. Det kan vara sant. Hyper är ett väldigt kortsiktigt fenomen, och för alldeles för många kommer Vapnet alltid vara kalla mig cp-bandet. Egentligen är det väl en rätt dryg musikjournalistklyscha att gapa om att band och artister är kända för fel låtar, men i Vapnets fall så handlade det inte om någon stilmässig kovändning för att få till den där hiten för ett par år sedan.
Andra albumet Döda Fallet påminner egentligen rätt mycket om hur Vapnet alltid har låtit. Inklusive radiohittar. Jag måste erkänna att jag blandar ihop deras låtlista med syskonbandet Sibiria en aning. Inte så konstigt kanske, eftersom båda banden tillsammans har varit nästan konstant aktiva med att släppa skivor de senaste två åren. Den tydligaste skillnaden jag känner är att Vapnet är mycket mer missnöjda än Sibiria, som hellre minns det fina i det gamla. Det har nog aldrig varit tydligare än på nya skivan. Öppnande Stockholm Sett Snett Uppifrån är ett fantastiskt nedslag i vår samtid. Blåa vindar, namnskylt på barnvagnar.
Jag vet inte vad det är som gör att låtarna tar tid på sig att fastna, men det är alltid värt den extra ansträngningen. Ibland kan det kännas som att Martin Abrahamssons texter bara är texter som han sedan krampaktigt försöker översätta till melodier. Samma sak som jag upplever med Mattias Alkberg och Bear Quartet ibland. Att man i all iver att få ut sina texter har nöjt sig med första melodin man kommer på. Sedan märker jag att så verkligen inte är fallet. Efter två-tre lyssningar börjar man inse att melodierna är smått geniala, om än ofta snarlika. Singeln Plötsligt Händer Det Inte är ju en hit dessutom. Frågan är bara om ett band utan yttre attityd kan hävda sig i en tid då media har fullt upp med att bevaka nästa nya akt att skråla dekadenshymner till Fruity Loops-komp. För visst måste en recension av Vapnet sluta med nåt bittert?
Roger Gunnarsson

Beardfish
Sleeping in Traffic: Part Two
(InsideOut/Border)
4/5

Ju äldre, desto mer koncentrerad? Nja, vettefan. Men på Gävle-progrockarna Beardfish tycks det stämma. På sin officiella albumdebut, dubbeln The Sane Day 2005 tog man ut svängarna utav helsike, men på fjolårets första Sleeping in Traffic-volym erbjöds ett betydligt mer samlat intryck, och när så trafiksovarhistorien fortsätter är Beardfish än mer lättgripliga.
Därmed inte skrivet att de musikaliska expressionerna snörpt ihop sig. Å nej, vansinneskärleken till 70-talets internationella och inhemska progressive-scen i all dess prakt (symf, folk, pop, jazz, vals, Zappa, Samla Mammas Manna) frodas vidare, och trots att Rikard Sjöblom slipat sitt engelska uttal känner varje Beardfish-vän igen sig. Men forna tiders galna (spexiga?) upptåg är numera inklämda i figursydd kostym, och lika glad för det är jag. Ett band som Beardfish kan aldrig tyglas helt och hållet; bättre då att brisera i ett fyrverkeri av trovärdighet.
Daniel Reichberg