Rebelliskt upprepande

Det känns logiskt att Sophie Zelmanis album släpps just som höstrusket känns som mest kompakt. Den musik som skulle passa bättre till en kopp het choklad när vinden rycker och sliter i fönsterblecken är svår att tänka sig.
Precis som tidigare handlar det alltså om viskande sång, nedslipade countryinfluenser och små nyanser som på i stort sett alla andra rockplattor inte ens skulle höras, men som här kan få en att upphetsat rycka till. En del recensenter anser att Sophie Zelmani måste börja ta risker istället för att enträget jobba vidare på exakt samma koncept som hon startade med för mer än tio år sedan.
Jag håller inte med. Att upprepa sig är inte bara ett sätt att blidka den stora lyssnarskara som troget köper hennes skivor och inte vill ha några överraskningar. I ett musikklimat där experimenterande är en dygd blir det snarare en rebellisk handling.
Låt oss hoppas att det blåser riktigt kallt och duggregnar när hon spelar på Katalin i slutet av månaden.