Lite friare och lite vuxnare

Självständiga Laleh Pourkarim, känd för att gå sin egen väg såväl musik- som text- och produktionsmässigt, är tillbaka efter två års medietystnad. Det är tydligt att hon inte enbart vill vara sångerskan på skivan - det intresserar henne inte. Utan det är helhetsupplevelsen och musikskapandet som lockar, vilket också märks på sångerskans tredje album Me and Simon.
Det är ingen hemlighet att sångerskan behöver behålla sin stora integritet för att kunna känna sig lycklig och fri i sitt skapande. Det är då det händer. Nu är hon som sagt tillbaka, och det står tidigt klart att trespråkiga Laleh växer en god bit för varje skiva hon ger ut, trots viss musikalisk spretighet.
Me and Simon är till synes lättlyssnad, behagligt mångsidig och ganska tillgänglig för den stora skaran, på ytan. Skivan är stundtals nästan meditativ med Lalehs mjuka, dova men personliga stämma. Hon har en innerlighet i sin röst, en styrka trots att hennes röst inte på långa vägar hör till de största i branschen. Laleh har begåvningen att göra sin musik intressant, med sin kreativitet och personliga uppfinningsrikedom.
Hon blandar pop med folkmusik, lätt reggaedoft med klassiska stråkar och flöjter som vidgar hennes musikaliska sfär. I sökandet efter vem hon är tar hon flera kliv framåt. Även om hon inte är där helt och hållet idag, är det en spännande resa som hon bjuder sin omvärld och sina lyssnare på.
Men vill man komma Laleh närmare in på skinnet och förstå - mer på djupet vad hon menar och vill förmedla. Då kräver denna platta lite eftertanke och tid. För att lyssnaren ska kunna förstå vad som sägs mellan raderna. För lättillgängligt är det egentligen inte. Men hon är värd lite extra lyssnartid, den där Laleh.