Slätstruken idol

På sin tredje skiva vill Sebastian Karlsson än en gång bevisa för sin publik och inte minst för sina kritiker att han har mer att erbjuda än Idolkonceptet och ett snyggt leende samt svart slips. Med The most beautiful lie river han av med ett lite rockigare och mindre finputsat sound, här och där. Och det är relativt underhållande att lyssna. Samtidigt är Idoltvåan från 2005 inte riktigt redo att ta steget fullt ut i ett mer personligt uttryck. Således får lyssnarna stå ut med lite lättsmällt schlager, för att inte tala om en och annan skvalig kärleksballad.
Det nya rockiga känns inte helt genuint på den här skivan, eftersom Sebastian fortfarande inte har bestämt sig för att göra sin grej även om han envist försöker bevisa att han vill och säkert kan. För denna skiva är, trots Sebastians fina samarbete med låtskrivaren Peter Kvint samt den hyllade Ronald Bood (som bland annat jobbat med Mando Diao), ganska opersonlig och stundtals riktig sömnig.
Den riktiga ahaupplevelsen uteblir trots att Sebastian egentligen inte göra några direkta fel - han är en skicklig sångare och blir med denna skiva bättre på att uttrycka sina kvaliteter. The most beautiful lie är ingen skiva som kommer att sätta något djupare avtryck i musikhistorien. Men jag ska inte sticka under stol med att flera av Sebastian Karlssons låtar har hitpotential. Det är inte dåligt bara lite väl slätstruket.