Stora ambitioner

Americana eller rootsrock har varit en svensk stapelvara under lång rad år med idel band som anammar en något romantiserad version av den uramerikanska stilen där kanske Loosegoats var det svenska band som bar facklan högst. Grassdancer, från Uppsala, förvaltar arvet om än inte väl så åtminstone habilt.
Min första tanke är att bandet lyssnat väldigt mycket på Neil Young, och då främst den senare delen av hans lugna katalog som till exempel Harvest Moon. Tom Petty slinker också fram som en möjlig influens tillsammans med just tidigare nämnda Loosegoats. Att namedroppa är förstås att göra det för enkelt för sig men i Grassdancers fall framträder förebilderna så pass tydligt i vissa låtar att det för mig blir omöjligt att inte uppmärksamma. Låtarna som sådana är tyvärr ganska spretiga och sträcker sig från relativt lugna till mer energiska rocknummer, ofta också inom ramen för en och samma låt. Kontraster är i vanliga fall något jag uppskattar, men som nu mer blir till frustration när ett låtparti man hajar till inför snabbt försvinner och övergår till en malplacerad refräng exempelvis.
Det finns också ett annat problem och det är att sångaren Andreas Bohman, som både sjunger och har skrivit de flesta av låtarna, måste tänka på hur han disponerar sina något begränsade röstresurser. Detta blir tydligt i vissa låtar. Det fungerar bra och till och med mycket bra i de fall ambitionerna eller låten inte kräver så stora uttryck, men mindre bra när det krävs lite mera kräm. Jag tror dock att om Grassdancer renodlar sitt uttryck och sina idéer så kan det bli långt mer intressant (och förhoppningsvis mindre frustrerande).