Klämkäck hessång
Sångerskan och låtskrivaren Eva Eastwood gör allt för att sprida sitt nyfunna rockskimmer med en bred 60-talsinfluens över en mycket entusiastisk dansbanepublik. Lyckas hon? Förmodligen en bra bit på vägen. Ja, Eastwoods stämma kommer säkert att flöda ganska så fritt i många svenskars bilradiokanaler och på Friskis Svettis landet över kan jag gissa. Men frågan är om det är vad artisten Eastwood helst vill åstadkomma? The Beat Goes On är enligt Eva Eastwood själv den bästa skiva hon någonsin gjort, och så brukar det ju inte sällan låta inför ett nytt skivsläpp.
Från intuitiv rockabilly har hon nu tagit flera kliv åt det rockigare hållet. Men jag betvivlar om denna 14-spår långa samling kommer att så mycket sprida rockig hetta som skivbolaget självsäkert utlovar i den snygga pressreleasen. Efter flera genomlyssningar har min dom fallit. Resultatet doftar snarare av klämkäckhet och en tämligen tillrättalagd skara nyskrivna musikstycken, med stor förutsägbarhet.
I sina bästa stunder låter Eva Eastwood som en korsning mellan en lättämjd Shania Twain och en alldaglig version av Jill Johnsson. Men det är kanske inte så dåligt det heller? Det blir inte riktigt så bra som Eva Eastwood försöker förmedla, det är en sak som är säker. Efter halva skivan är jag fullständigt mätt på välputsat gitarrspel och halvengagerad hessång.
