Återhållen pompa och ståt
Det börjar med en chock. Vi hör INTE ett långt synthintro beredande väg åt storslagenhet, pompa och ståt. Nej, för att vara uppföljaren till Uppsalamusikern Tomas Bodins superepiska I Am inleds You Are överrumplande lågmält. Jocke Marsh bluesbottnade elgitarr och Michael Stolts soulfyllda sång är inte vad man väntar sig från den klaviaturtrollkarl som vanligen tangerar tangenter hos stans symfrockexport The Flower Kings.
Nej, det dröjer till låt två, den poppigt virvlande Poor Lucille innan Bodin släpper lös sin klaviaturarsenal på brukligt vis, men inte heller härefter blir det som vanligt, då tonsättaren väljer ett överlag mer sparsmakat sätt att föra ut sina berättelser om människor han mött. Ja, för att vara symf bjuds vi väldigt jordnära betraktelser om snedvridna relationer hos allt från den övergivna familjen till den internationella politiska scenen. Lägg till influenser från Beatles, 10CC, Queen och ett smakfullt omslag signerat Stina Wollter, och paketet är i hamn.
Mer efter beräkningarna levererar då Bodins blomsterboss Roine Stolt, som efter sju år återförenas med sina internationella kollegor Neal Morse, Mike Portnoy (Dream Theater) och Pete Trewavas (Marillion). På sitt tredje album bestämmer sig prestigenamnet Transatlantic för att slå rekord - hela skivans 78 minuter är en enda lång svit, visserligen indelad i tolv undertitlar, men från bandets sida ämnad att sträcklyssnas. Och här sparas sannerligen inget krut. Alla symfrockens av undertecknad så älskade attribut finns på plats, men som vanligt då det gäller dessa män varvas pompan smakfullt av mer sköra partier, oavsett fläskighetsgrad alltid med emotionen som ledord. När vi når punkt har lyssnaren flugit jorden runt och landar vimmelkantig i en verklighet där det kommer att ta lång tid att avgöra hur The Whirlwind står sig mot sina äldre syskon. Enklast tills vidare att pausa med bonusdiscen, där några kortare spår presenteras, sida vid sida med covers på Genesis, Beatles, America och Santana.
