Bekant sedan tidigare
Hon har kallats Sveriges svar på Shania Twain, och är för den stora massan kanske mest känd för sin countrydoftande pop och tidigare schlagermusik. Nu gör hon uppföljaren till Music Row, den av flera musikkritiker hyllade Nashvillefördjupande skivan, med Jills egna favoritlåtar inom genren.
Hon bjuder in sina svenska kollegor Titiyo och Björn Skifs till duetter - antagligen ett smart drag från Jills håll, då första Nashvilleskivan också bjöd på folkkära inhopp av bland andra Nina Persson och Lisa Miskovsky. Tyvärr känns Music Row II inte som något banbrytande i musikväg. Jill Johnsonsoundet gör sig bra i denna genre. Hon har en varm och stark stämma, sjunger snyggt och fraserar bra. Men det känns inte riktigt lika hett med covers än en gång från Jills sida. Begreppet favorit i repris kan och ska brukas med måtta. Vid det här laget är det bara för mycket. Tråkigt, ickeengagerande, såsigt och rätt så påklistrat (detta intryck förstärks ännu mer i och med den lilla folder som följer med skivan. Sluta posera så förbannat, är min första känsla). Skivan stryker lyssnaren medhårs och det hela låter inte sällan likt en avdankad julskiva, i nytappning, och jag finner stora svårigheter i att beröras nämnvärt. Musiken liksom seglar förbi, studiomusikerna gör det de ska och allting borde egentligen vara helt toppen. Men det räcker inte. Jag blir snarare trött på Jill Johnson som känns betydligt äldre än vad hon är. Var är glädjen, passionen och det signifikanta rivet i hennes annars så välljudande stämma? Music Row II lockar säkert ett och annat fan som inte lägger näsan i blöt i Jills personliga val. Vi andra suckar uppgivet och undrar om this is it?
