Ledsen skiva som sätter spår

Vacker men sorgsen, så vill Sundström själv beskriva sin nya platta. Och resultatet blir ganska bra. Jag blir nyfiken och vill lyssna en gång till. Förstod jag honom rätt eller var det bara en förnimmelse av något som verkade lukta intressant? Vissa sånger, som första varliga spåret Glöm din dröm, är glädjande vackra. Musiken smyger sig på och kryper sakta närmare, snuddar under skinnet. Poetiska Alla ska i jorden, som innehåller många sköna a-mollsackord, är en uppstickare bland flera medelmåttor. Djupare, mörkare och desto mer behaglig att lyssna på. Här tror jag på vad Sundström försöker berätta. Det är lagom sentimentalt och bitvis medryckande. Sista spåret En timme till tar oss med på en resa mellan liv och död på ett lagom intimt avstånd. Och det är mycket bättre så här än när Sundström sjunger om Mänskans tröst och jag somnade på dina bröst, i femte spåret Svängom. Kanske tillhör jag fel generation för att kunna behagas av uttryck i denna form. Att Stefan Sundström inte riktigt kan smälta att ungdomens dagar är förbi genomsyrar skivan som inte lämnar någon gåshud på mina armar, snarare små aningar av rysningar, i dess bästa stunder.