Utan stilistiska gränser
Bakom namnet Gungfly döljer sig multiinstrumentalisten Rikard Sjöblom som har sin bas i Gävle. Sjöblom har tidigare, bland annat som den kreativa kraften i Gävlebandet Beardfish, uppvisat en närmast fetischistisk böjelse för Frank Zappa. Denna böjelse kommer inte alltid till uttryck i fråga om ljudbild och direkta lån, men definitivt i den totala respektlösheten för stilistiska gränser och musik levererad med en stor portion humor. Detta var och är både en styrka och en svaghet i fallet Beardfish då man, på samma sätt som med Zappa, kan känna en viss frustration då det är så uppenbart att det rör sig om oerhört talangfulla och kompetenta musiker som behärskar många olika genrer utan att det låter forcerat, men som samtidigt verkar ta det så för givet (och för sin egen skull) att man som lyssnare känner att man får höra ett internskämt som förvisso tycks väldigt roligt, men som man inte riktigt förstår. Denna känsla har dock med Gungfly blivit mindre markerad. Pressmaterialet som medföljer skivan talar om en artist som rör sig ogenerat mellan olika genrer, vilket tycks vara kopplingen till Sjöbloms tidigare arbeten. Den tidigare sorglösheten är dock nu som bortblåst och har gett plats för lite mer existentiell ångest, även om denna fortfarande är förpackad i stilmässigt helt disparata stycken. Sjöblom rör sig mellan någon slags svensk version av Stax-soul och 60-talspop varvat med lågmälda stycken (där han på vissa ställen låter kusligt likt Christian Kjellvander) och, förstås, låtar där han får gå progressiv bärsärkagång. Den enda egentliga invändningen jag har är att skivan tappar slagstyrka mot slutet. Med detta sagt är resan dit dock sinnebilden av ett starkt artistic statement. Jag gillar det skarpt.
