Last New Year: Wood Stone
Uppsalabandet Last New Year har ett lugn i sitt uttryck som är väldigt påtagligt. De tre medlemmarna går en redan upptrampad stig av singer/songwriters där kvalitetskriteriet framför allt utgörs av en hög grad av introspektion. Det är ett lågmält, försiktigt tassande runt en musiktradition som redan i sig själv är försiktig. Det är ödsligt, kargt och färgat av den ensamma flanörens grubblerier; minnesbilder framkallade av flyende fåglar eller en plötslig vindpust, en känsla av otillräcklighet inför en värld där man inte riktigt hör hemma. Alltid grundat i det förflutnas ständiga inkräktande på nuet. Det finns ett berömvärt tålamod i musiken där den större strukturen och den enskilda låten får veckla ut sig i sin egen takt. Allra bäst fungerar det i”A Flock of Birds” och ”Black Crow Cried” där den första tar flykt i slutet efter en långsam metodisk uppbyggnad och den andra har en suggestiv stämning rakt igenom. Jag vet inte om det är en slump att de två bästa spåren anknyter till fåglar och om detta på något sätt hänger samman med de stora stråk av kajor som tvivelsutan måste finnas med i medlemmarnas gemensamma referensram från hemstaden Uppsala.
Sannolikt kommer skivan att växa till sig med fler genomlyssningar men det finns en svaghet i att några av de nio spåren nästan obemärkt glider ihop med varandra och att det eventuellt skulle vara en poäng att lyfta fram de små egenheterna (läs: orgeln) mer. Till viss del hör det förstås till genrens förutsättningar att det krävs ett visst tålamod och möjligen en viss sinnesstämning även från lyssnaren, men jag kan inte undgå att känna att det kunde ha varit ännu bättre då det så uppenbart finns potential.
