Kaipa: In the Wake of Evolution

Snabbspolning förbi det 70-tal då Hans Lundin uppnådde svensk stjärnstatus i sitt Kaipa, ett 80- och 90-tal ur allmänhetsperspektiv främst förknippat med butiken Musikörat och så rakt in i det nya årtusendet, då ett nytt Kaipa sett dagens ljus, här och nu med sitt femte album sedan pånyttfödelsen. Finns något kvar av tonåringen i San Michael’s?
Absolut. Känslan för den goda melodin lever vidare. Likaså bjuds det stark, klar sång snarare än dödsgrowl, muntra tongångar snarare än depression, och den ständiga uppfinningsrikedomen har eldats på snarare än mattats.
Men det har ju gått 40 år och Kaipa – redan 1975 ledande inom den Yes-lika symfrocken – är stor rock snarare än vän pop. Musiken kännetecknas av en bångstyrighet som inte sällan kräver ett otal försök för att sitta. Ja, ta bara “Electric Power Water Notes”, ett bisarrt 18-minutersepos där pusselbitarna steg för steg, närmast magiskt, faller på plats vid repetitiv lyssning. Värt besväret? nbsp; Kolla betygssiffran en gång till Finner du tjusning i det oväntade, det storslagna kan du precis som undertecknad bokföra “In the Wake of Evolution” bland årets album – redan nu.
Texterna? Till skillnad från San Michael’s är de (som synes) på engelska, och långt mer poetiska. Istället för vardag gäller här det surrealistiskt naturalistiska (vi ledsagas av strofer som “Why do rocks always survive?”), vilket kanske ändå inte är så långt från det budskap San Michael’s en gång önskade sprida.