Förlorad

Hästoperans nya ep är 20 minuter lång och består av ett spår. Jag sätter på den i Winamp och diskar, plockar undan tidningar från rumsbordet, byter vatten till katterna och spelar lite tv-spel. Det är först när det har gått någon timme som jag reagerar på hur lång den är och upptäcker att den börjat om okänt antal gånger utan att jag märkt något. Det är svårt att hitta någon början och slut rent spårmässigt, men även i var gränsen går mellan musiken och ljuden den blandas med. I mitt fall ger borrmaskinsljud från en annan del av huset och trafikbuller en förstärkt suggestiv effekt.
Liksom tidigare rör musiken sig i utkanten av ambient som lindar in lyssnaren i en drömsk väv för att då och då väcka uppmärksamheten genom små nyansbrott. I utskicket beskrivs ep:n som ny inom citationstecken. Det tillsammans med Hästoperans senaste konsert på Brus där han förvånade med oväntat tempofull musik gör att jag sluter mig till att ”Förlorad” är en ny utgivning av en gammal inspelning och att den mest är ett steg i den riktning där Hästoperan befinner sig just nu.