Daniel Adams-Ray

Det har gått drygt fyra år sedan Snook löstes upp och Daniel Adams-Ray har precis släppt sitt första egna album, Svart, vitt och allt däremellan. Ett hyllat album, vars två första singlar varit flitigt spelade.
Pressen att leverera även på scen lär därför vara stor på den forne rapparen. Ingen behöver dock vara orolig. Adams-Ray levererar nämligen självsäkert kaxigt och stilsäkert i både musik och genomförande. Spelningen är tung, laddad och helt enkelt allt och lite till, med en exceptionell energi.
Daniel Adams-Ray lyckas närmare bestämt med konsten att göra ett kritikerrosat album till en fantastisk klubbspelning. Fenomenalt sammansatta textrader från snart sönderspelade Dum av dig och Gubben i lådan får nytt liv. Snygga Lilla Lady blir till allsång och finstämda, nedtonade Förlåt att jag aldrig sagt förlåt ger rysningar.
Ytterligare kraft till spelningen ges också dels av bandet bakom huvudartisten, dels av gästande Organismen och Professor P, som tillsammans med Adams-Ray bjöd på ett uppskattat inslag.

Utmärkande, och beundransvärt, då det gäller Adams-Ray är de motsättningar man finner mellan texter och ljud. Hårda ord får liv i känsliga låtar, som på scen fylls av energi. Trots en tydlig, betraktande ömtålighet i låtarna får han det att låta tungt och bastant. Det hela byggs på med brutala textrader. Ingenting är för fult att sägas och tilltalet är konstant ärligt. En av publikfavoriterna, Gryningspyromaner , är utmärkt exempel på detta. Det är också just svåra tankar fångade i enkla textrader som flera gånger framkallar rysningar. Tydligast blir det i avslutande Gubben i lådan . Det är hårt, känsligt och enkelt, men ack så skickligt.
I sina texter ursäktar han sin franska och säger förlåt för att han aldrig sagt förlåt. Men, excusez-moi, Daniel Adams-Ray. En kväll som denna har du absolut ingenting att be om ursäkt för.

nbsp;