Vårt behov av mod
Att fråga sig vad som hade hänt om inte om hade varit, brukar vara fruktlöst. Ändå noterar jag att John Lennon, om han hade fått leva, skulle ha fyllt sjuttio nyligen. Skulle han i dag ha suttit och lallat bakom en flygel och kommenterat fotbollspelares äktenskap, likt en Elton John? Skulle han ha turnerat runt och dragit gamla hits inför en publik som bara vill se det de redan känner till, som så många gamla artister fortsätter att göra? Knappast.
För de flesta artister betyder bandets splittring en början till vägen utför, ofta efter mindre lyckade solokarriärer. Men några få gånger händer det omvända. En brytning med gruppen kan tillåta en individ att ta sig ut ur gruppens väggar, att gå utanför de snäva gränserna. Det är fallet med John Lennon, mannen som bildade världens största popband och som sedan befriade sig från det.
Om det var en lycklig tillfällighet eller en historisk nödvändighet att Lennon råkade stöta ihop med Paul McCartney och Georg Harrison den där dagen i Liverpool, låter jag vara osagt. Det som är säkert är att ingenting efteråt blev sig likt.
Beatles overkliga popularitet växte till ett kollektivt uttryck för den framväxande ungdomskulturen. Som inget historiskt och kulturellt fenomen någonsin tidigare manifesterade Beatles den nya tiden. På 1960-talet blev ungdomarna en egen, klasslös klass, förenade enbart av ungdomlighet och en osviklig optimism. 1960-talets populärkultur var inte, som 1950-talets, bunden till arbetarklassen. Det var en universell rörelse, som var politisk och opolitisk på samma gång. Om femtiotalets ungdomskultur var marginaliserad, var sextiotalets intellektualiserad. Beatles lärde sig mer av mötet med Bob Dylan än med Elvis Presley.
Naturligtvis skulle den nya ungdomen, mycket tidigare än den själv visste, exploateras och komma att bli en konsumtionsvara enligt slit-och-slängkonceptet. Men det är en annan historia.
Ibland dyker det i historien upp individer som ensamma ändrar dess riktning. Det anses att den tyska dissidenten, författaren och musikern Wolf Biermann var den utlösande faktorn till att Berlinmuren rasades. John Lennon var ett ännu tydligare exempel på ett sådant historiskt undantag. Genom sin originalitet och sitt mod, först uttryckt genom musik och senare genom politisk aktivism, förändrade han en hel värld, och dess bild av sig själv.
Efter Beatles splittring i april 1970 strävade Lennon efter att distansera sig från resten av medlemmarna. Det var inte bara bittra kommentarer. På filmerna från den tiden kan man se att Lennon oftast står för sig själv, som en del av bandet men ändå inte. Han ville något mer.
Vid den här tiden behövde Lennon inte göra mer i sitt liv. Han hade alla pengar han kunde behöva och var redan historisk. Men han drog sig inte tillbaka. Anledningen var inte en alldaglig narcissism. Nej, skälet nbsp; var nbsp; att han hade något att säga. Det är nu, efter att Beatles nbsp; inte längre fanns, som Lennons andra karriär började. Till skillnad från de övriga före detta bandmedlemmarna fortsatte Lennon att trollbinda publiken och kritikerna. Han slog sig in på en solokarriär, liksom de andra beatlarna. Men trots sin kaxighet plågades han av ett dåligt självförtroende, en bristande tro på sin egen skicklighet och han misstänkte i hemlighet att det trots allt kanske var McCartney som var den verkligt begåvade av dem.
Osäkerheten var obefogad. Kanske var Lennon inte en musikalisk virtuos på samma sätt som McCartney. Men hans egna låtar och texter har inget att förlora på en jämförelse. Tvärtom visar de prov på stor originalitet och den betydelse och uppskattning flera av dem har fått, som ”Imagine” och ”Give peace a chance”, är ett bevis så gott som något på det. Dessa är ikoniska verk, lika representativa för den moderna musiken som van Gogh är för det moderna måleriet. ”Give peace a chance” blev hela antivåldsrörelsens eget credo. Och ”Imagine” är förmodligen den mest spelade av alla profana musikstycken i kyrkorna. Detta säger en hel del om musikens förenande kraft och inneboende drift att spränga gränser och det säger en hel del om upphovsmannens kreativitet. Till dem som säger att Lennons musik och texter är banala, säger jag att inget som görs med sådan inlevelse och autencitet kan vara banalt. Riktig konst behöver inget självrättfärdigande. Den är i sig själv nog.
Men att uttrycka sig enbart med musiken räcker inte längre för Lennon. Han söker sig till andra plattformar. Den latenta, rastlösa rebelliskheten från ungdomsårens gör sig påmind. Han blir politisk. Han uttalar sig för att Nordirland ska förenas med Irland. Han nekas inträde i USA för påstådd kommunistisk aktivitet. Nixon, med sin fatala svaghet för illegal avlyssning, försöker senare få honom utvisad ur landet för hans engagemang för Vietnam. Lennon ansluter sig till den radikala historikern och politikern Tareq Ali, som bland annat var inspiratör till Malcolm X. Han försvarar också den satiriska tidskriften ”Oz”, i en uppmärksammad rättegång 1971 där den brittiska tidningen stämdes för att ha publicerat ”obsceniteter”. Tillsammans med sin fru Yoko Ono turnerar han omkring med sin berömda Bed-in for peace. Deras kamp mot dödsstraffet leder till dess avskaffande i Storbritannien.
Dagens stjärnor bleknar hastigt i en jämförelse. När såg ni senast Madonna eller Robbie Williams i en demonstration eller debatt för rättigheter som rör någon annan än dem själva? Det de, och många andra, skulle kunna lära sig av Lennon är att någon gång emellanåt våga sticka ut hakan. Att göra eller säga nbsp; något viktigt. Inte för att tjäna pengar, utan för att det är rätt. Vår tid är inte mindre konfliktfylld än Lennons, snarare tvärtom. Överallt fortsätter människor att bli trampade på i religionens, tyranniets eller mammons namn. Det är inte orättvisor som saknas, det är engagemang.
Det är lätt att glömma bort hur fort och självförbrännande många av dåtidens stora levde. Men medan kollegorna Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison alla dog vid den mytiska åldern 27, hann Lennon bli medelålders. Detta förlänar honom en respekt och auktoritet som vida överträffar tonårsidolernas. Vid tiden för sin död kunde han se tillbaka på en drygt tjugoårig karriär, fylld av aktiviteter som – aldrig bättre uttryckt – förändrade en hel värld.
Den italienska regissören och författaren Pier Paolo Pasolini, själv mördad några år tidigare, skriver i en artikel om hur livet får mening och definition först efter döden: ”... så länge en människa har en framtid... kan hon inte avläsas fullständigt. Det kan ju finnas en hederlig människa som vid 60 års ålder begår ett brott: denna klandervärda handling förändrar betydelsen av alla hans tidigare handlingar, och han framstår då som någonting annat än han varit ... Det är alltså fullständigt nödvändigt att dö. Så länge vi lever finns det ingen mening.”
Kanske har Pasolini rätt. Jag vet inte. Men jag vill inte tro det. Döden är ju ett ingenting, hur kan den då ge mening åt det som är, det vill säga livet? Lennon undgick helt säkert risken att bli ännu en i raden av patetiska föredettingar. Vi kommer inte att se honom lalla bakom en flygel eller sjunga ”Help ” inför gungande 68-åringar. Men jag skulle ändå önska att han fick göra det valet själv. Idag skulle John Lennon ha passerat pensionsåldern. Tänk på allt vad världen, med säkerhet, har blivit berövad.
nbsp;
