Markus Krunegård: Mänsklig värme

Det har hänt åtskilliga gånger tidigare. En artist gör ett briljant men ojämnt debutalbum, där några flopplåtar samsas med rena mästerverk. Ett par album senare har uttrycket finslipats till något som är mindre yvigt, mer skickligt och utan de där vassa kanterna som en lyssnare kan riva sig på och irritera sig över. Men på vägen har något viktigt tappats bort.
Den tidigare Uppsalastudenten och Laaksosångaren Markus Krunegårds debut ”Markusevangeliet” var yvig, men de två låtarna som inte höll måttet vägdes upp hundrafalt av resten. ”Mänsklig värme” är också träffsäker, språkligt avig på ett snyggt och originellt vis och Krunegård är tveklöst en av våra bästa poplåtmakare. Det som saknas är den melankoliska euforin och den totala nakenheten från debuten. Och även om utveckling är nödvändigt och oundvikligt känns det sorgligt att han aldrig kommer att göra just så igen.

nbsp;