Hysterica: The art of metal

nbsp;

Det kan bero på min personliga smak när det kommer till metal, men i mina öron låter Hysterica bäst i partier där de hänger sig åt tyngre musik än bandets grundformel. Mitt i all klassisk melodisk heavy metal kommer då och då korta inslag av growlsång och blytunga extrema metalriff, som bryter av och skapar dynamik. Även om jag inte får som jag helst vill, vilket vore att de satsade på en hårdare helhet, är det bara att erkänna att partierna fyller sin funktion. Genom dem skapar Stockholmsbandet, med Uppsalamusikern Hell’n bakom trummorna, musik som både har rik variation, och är lika lättlyssnad som hitlistpop utan att det blir för mjäkigt.

Det är dock omöjligt att inte fantisera om hur Hysterica skulle låta om de var ett förgörande tungt thrash metalband. Eller bara om sångaren Anni De Vil pressade sin röst till det yttersta och lät riktigt illa på ett bra sätt lite oftare.

nbsp;

nbsp;