Skratta eller gråta?

Det är lite svårt att veta om Stiftelsen driver med oss eller om det är allvar. I en intervju i Aftonbladet målar sångaren Robert Pettersson, som till vardags sjunger i Takida, upp Stiftelsens framgångar som en slags revansch på alla som inte tycker att Takida gör världens bästa musik. Han säger också att det är lite naket att sjunga på svenska, vilket gör allt förvirrande. Att känna sig utlämnad och aspirera på att klassas som kvalitetsmusiker samtidigt som man spelar in texter om att dricka folköl och få ”doppa veken” snart känns som en paradox.

Jag sluter mig först till att Pettersson bara skojar, men sedan kommer den finstämda balladen ”I dag” som inte håller några texter av hög poetisk klass men som skulle kunna vara seriöst menad. Sedan är det dags för en festlåt med dagisnivåtext igen. Det låter ungefär som att Stiftelsen, där både sångaren och gitarristen Micke Eriksson härstammar från Uppsala, fastnat mitt emellan Björn Rosenström och Tomas Ledin, uppiffat med lite metalriff. Som skämt är det inte särskilt roligt och om det nu är allvar så känns det mest tragiskt.