Beethovenmaraton på UKK

Giganten Beethoven: en av den västerländska musikhistoriens centralfigurer och något av urtypen för den romantiska konstnären. En klichéartad bild som riskerar att ligga som ett hinder för närmandet av Beethovens musik. En musik som dock alla hört brottstycken av, som exempelvis den första satsen ur ”Månskenssonaten” – sannolikt ett av de mest spelade styckena hemma på folks pianon – som Per Tengstrand hördes spela vid den första konserthelgen.

Ett ypperligt tillfälle att bekanta sig närmare med Beethoven och hans pianosonater – sannolikt den mest personliga musik han komponerade – ges alltså 8–10 mars på UKK, då Per Tengstrand ger sig i kast med andra halvan av sitt Beethoven-maraton. Inte minst de introduktioner som han håller inför varje konsert innebär en tacksam öronöppnare för den obekante.

Jag träffar Per Tengstrand i hans loge och frågar vad det är som är så speciellt med Beethoven, vad som får en att ägna så mycket tid åt denna musik och lära sig 32 ofta mycket svårspelade sonater helt utantill?
– Man går in i en slags värld av mänsklighet som är så otroligt stark. Det är inget fluff. Som en dirigentvän har uttryckt det så handlar Beethovens musik om upplevelsen av att vara en människa. Det finns en sån otrolig bredd i uttryck och känslor. Och ingen sonatserie överträffar Beethovens. Skulle man skicka ut en sonatserie i rymden, till en annan galax, så skulle det vara Beethovens.

Och sannerligen innebär Beethovens musik något helt nytt. Med Beethoven är det inte längre musiken som talar genom en människa utan en människa som talar genom musiken, som det heter i ett musiklexikon. Med sin musik utgör Beethoven bryggan mellan wienklassicismen (Mozarts och Haydns musik) och romantiken. Om man så vill så fulländade han den förra, och bröt marken för och inledde den senare. Som Per Tengstrand återkommer till under sina introduktioner så är det tydligt hur Beethoven ofta signalerar att han kräver att bli lyssnad på på allvar, att han inte blott tänker underhålla – vilket musikens roll, då som nu, ofta reduceras till. Man skulle kunna säga att det finns ett patos av allvarsamhet i Beethovens musik.
– Beethoven är inte rädd för att ”är det för mycket nu?”. Han viker inte av för extremerna och var totalt orädd inför den kritik han fick för detta, berättar Per Tengstrand. Det finns en enormt stark livskraft hos Beethoven.

Man kan säga att det finns en vilja att inte skygga undan, att ta sig igenom även det som är jobbigt. Något som också gör de stunder av ren frid och skönhet – som det också finns en hel del av i Beethovens musik – så mycket kraftigare. Något som inte minst märks i de sista sonaternas sällsamma frid, komponerade av en då helt döv och tämligen isolerad och olycklig människa: människan Beethoven.

Tre frågor:

Varför ska man ge Beethoven en chans?
– Allas liv innehåller starka känslor. Kärlek, människor man mister. Vi lever liv som är på riktigt, men när vi blir underhållna handlar det ofta om att fly undan från detta. Det är inget jag har något emot, men om man vill hitta en musik där man kan relatera till det djupare känsloliv som vi alla har, så finns det möjligheter i Beethovens musik som nästan inte finns i någon annan. Och vill man återuppleva det där att vara fjorton år och olyckligt kär, höra en poplåt och känna att ’det är precis så där jag känner’, fast i ett lite mer vuxet tillstånd, med lite mer komplicerat själsligt innehåll, så är Beethoven någon som kan ge otroligt starka upplevelser.

Har du någon favorit bland den andra marshelgens sonater?
– Den allra sista av dem. Det blir så speciellt när man har kommit dit, det känns som ett otroligt vackert avsked. Den är så vacker, det är som tiden stannar.

Du spelar ishockey på din fritid. Vilken position har du, och vilken tror du Beethoven skulle ha haft?
– Högerforward. Även Beethoven skulle nog vara en offensiv kantspelare; en ivrig ’achiever’ och framförallt orädd. Man måste nog dela något av den där ivrigheten, den där oräddheten, när man spelar honom också.

nbsp;