Stor musikpoesi

För varje album som har gått sedan debuten ”Top quality bones and a little terrorist” 2006 har Britta Persson kommit längre och längre från det avskalade indieformatet. Mot en mer lättintaglig popmusik med stora produktioner. Den här gången flirtar soundet med 80-talet.

För varje skiva känns den inslagna vägen mer och mer rätt. Med Uppsaladotterns superoriginella grunduttryck med egensinnig sång och låtskrivande skulle hon kunna göra eurodisko tillsammans med E-Type utan att förlora i trovärdighet. På ”If I was a band my namne would be Forevers” gör hon stor musikpoesi av vardagliga saker som att dra cykeln längs cykelvägen hem från stan och minnas grungeåren i högstadiet.

Att hon numera gör musik som de flesta borde kunna ta till sig ger nytt bränsle till förhoppningarna om att det där riktiga genombrottet ska komma. Det finns egentligen inget annat än musikbranschens godtycklighet som talar emot det längre.