”Nittonåringar vill ha kärleksråd av mig”

Du kanske har märkt att jag inte tänker så mycket?, säger han till mig en bit in i vårt samtal, efter att jag ställt ännu en fråga om låtarna.

Han ler lite blygt under lugg där han sitter vid sitt köksbord. Vi är i en liten 1:a på Söder i Stockholm och jag påminns om det som gjorde Pelle Nordström, eller ”Nordpolen ” som han kallar sig när han släpper skivor, känd över en natt. I det kultförklarade klippet från TV4:s morgonsoffa där han vägrar svara på Jenny Strömstedts frågor om ”den kreativa processen” och den viljan verkar knappast ha ökat med åren. Småpratet är trevligt men när det kommer in på låtskrivande och inspelningen av den nyss släppta andra skivan så blir han fåordig.
Vi tar det från början.

Pelle Hellström kom in i mitt och många andras medvetande 2008 då debutskivan ”På Nordpolen” släpptes och ovan nämnda Nyhetsmorgon-framträdande dök upp på Youtube. Den av kritikerna så hyllade debutanten hade innan dess mest hållit hus i föräldrahemmet i Uppsala. Som barn spelade han piano och någonstans i tonåren byttes plinkandet ut mot att skapa musik med hjälp av datorn. Redan från första början var artistnamnet Nordpolen. Historien bakom det namnet minns han inte.
– Kan inte komma ihåg, faktiskt, säger han efter en stunds eftertanke och tar en sipp av sin tjeckiska folköl. Den något slarvigt inredda lägenheten har plats för ett litet köksbord, ett stort skrivbord med en dator och stora högtalare. I det lilla köket gör Pelle en kopp snabbkaffe till mig samtidigt som han beklagar sig över sin bakfylla.
– Jag har sovit typ tre timmar i natt, berättar han.
I en villa i medelklassområdet Sunnersta växte Pelle Hellström upp.
Hur var uppväxten?
– Livet var jättebra fram tills femman, typ. Då började jag musikklass av någon anledning. Jag sjöng inte en enda ton på körlektionerna. Innan dess var allt jättebra och jag var grym på fotboll och populär. Sen gick det nedåt.

En hemmasnickrad demo spelades så småningom in och nådde snart öronen på Göteborgspopparna i The Tough Alliance. Duon Henning Fürst och Eric Berglund var och är både artister, producenter och driver skivbolaget Sincerely Yours. De tog Pelle under sina vingar och producerade debutskivan. Men vad få vet är att just TTA höll på att ta knäcken på Pelle Hellströms kreativitet några år tidigare. Deras debutskiva slog ner som en bomb 2005.
– När TTA släppte sin debut ville jag bara lägga ner musiken. Deras skiva var det bästa jag hört.

Den nya skivan ”Vi är många som är vakna inatt” släpptes i mars och är mindre poppig än föregångaren. Pelle berättar att titeln är en rad ur en låt på skivan och att han valde den för att ”den ger en känsla av samhörighet”. Soundet är mer techno den här gången och ibland osar det nästan 90-tal och den så bespottade euro-trancen.
Är det något särskilt som du lyssnat på när du spelade in den här skivan?
– Väldigt mycket på Vikingarna, faktiskt. Gammal dansband från 70-talet. Jag gillar de där melodierna.
En av de första giggen med skivan i bagaget var på släppet till en gask på Västmanlands-Dala nation.
Det var en bra spelning, tycker jag, men publiken verkade ganska ointresserad och mer sugna på att klubba än att gå på konsert. Det kanske är ett problem med att uppträda på nation i Uppsala?
– Jag tänkte inte på det faktiskt. Det var femtio personer som hörde av sig och ville stå på gästlistan. Det gick bra. Jag saknar att gå ut på nation ibland, men jag känner typ ingen i Uppsala längre.
Han säger att live-grejen var jobbig förut. Inte särskilt nervöst utan mest bara jobbigt. Nytt för denna skiva är att han har ett helt band med sig på konserterna. Själv spelar han piano och sjunger.
– Att jag spelar piano live gör att jag måste skärpa mig och inte vara full. Inför den senaste spelningen drack jag typ en öl och ändå skrev en recensent att det var den rejvigaste pop-spelningen han sett någonsin, säger han och skrattar till.
Blir du rik på det här då?
– Jag kan inte hantera pengar. De rinner genom händerna på mig, fast jag får mer betalt nu för spelningar. För de vet att vi är bättre live nu. Men ibland vill man bara skaffa ett vanligt jobb. Förut hade jag massa kneg, men jag har problem med att göra som jag blir tillsagd.

De fem åren mellan skivorna var minst sagt krokiga. Han flyttade hem till föräldrarna, skrev låtar och försökte göra en ny skiva med olika producenter. Till slut insåg han att han ville göra det helt själv. Skriva, spela in och producera. Det tog tid.
– Jag satt i 2 år och bara nötte. Så lärde jag mig att producera. Läste böcker om det, tittade på instruktionsvideor på internet och fick hjälp av vänner.

Under tiden har han, förutom att skriva musik, också pluggat, men inte hemma i Uppsala utan på Stockholms universitet.
– Jag läste kurser i statistik och statsvetenskap. Men det var så sjukt tråkigt, fast jag älskar statistik. Det där var ingenting för mig.

”Nötandet” resulterade till slut i den sensuella klubblåten ”När mitt blod pumpar i dig” i somras och nästan ett år senare följde fullängdaren som fått ett fint mottagande, både av recensenter och av fans. Han för en kontinuerlig dialog med fans som ofta kontaktar honom via sociala medier.
– Det är många 19-åringar som skriver till mig på facebook som har ålderskriser och vill ha råd om kärleksliv och sånt, berättar Pelle och verkar lite förundrad över faktumet. Själv är han 28 år och säger sig inte ha någon ålderskris.
– Det är kul att svara på deras mail. Om jag hade fått svar på någon fråga från en artist som betydde mycket för mig när jag var yngre så hade det varit skitkul.
Har du några intressen, förutom musiken?
– Korsord, säger han och tar upp en tidning från bordet som bevis. Dagens Nyheters söndagskryss är typ veckans höjdpunkt. Och så gillar jag party då...
Jag tycker den här skivan är gladare än din förra. Du sjunger om att du älskar alla du ser på gatan. På förra skivan sjöng du om olika sätt att ta livet av sig. Är du gladare nu?
– Jag är kanske gladare för att jag har börjat skita i allt nu.

Nu väntar en sommar med spelningar på klubbar och en och annan festival. Trots Pelles ovilja att prata om sina låtar så anas hans filosofi när jag avslutningsvis frågar om det finns någon musik som han inte gillar.
– Musik som är bombastisk och ska vara känslosam, men som inte känns ärlig. Som Coldplay.