Bra groove

Attraktionsorkestern är ett av Norrlands nations två storband (Phontrattarne är det andra). De som har dansat till Attra på något av Uppsalas styrdansgolv de senaste åren, kommer känna igen många av låtarna på deras nyutkomna skiva. Den innehåller en blandning av äldre jazz-standards och nyare soul och rock.

Genreblandningen är både Attraktionsorkesterns styrka och svaghet. De hanterar väl både soul och tradjazz, men missar ibland att hålla isär de olika sounden och de låtar där detta händer ger ett lite kluvet intryck. De traditionella jazzlåtarna vinner på den här skivan i både sound och samspel. I den lugnare musiken hittar bandet ett bra groove. Jag önskar att de vågade dra ner på tempot oftare.

Attraktionsorkesterns fyra sångare är också stundtals riktigt skickliga i de mer avslappnade jazzpartierna. I några takter av den annars ganska souliga Deedle’s blues får man höra sångerskan Lovisa Blixt ge sig på scat singing och det gör hon så snyggt att jag vill ha mer av den varan. Vokalisterna är faktiskt allra bäst tillsammans. Stämsången höjer de flesta av låtarna.

Albumets enda instrumentala spår, ”Basie, straight ahead”, är ändå min favorit på skivan. Orkestern får lysa i egen glans och Markus Fahlgren imponerar med ett kort men läckert saxofonsolo.