Annons
Annons
De fem spåren på ”Nr. 2” är en fest av sprudlande indiepop fullspäckad av stora känslor, skriver Andreas Jakobsson om Uppsalabandet Karakou.
Foto: Alec Erlingmark

Sprudlande indiefest


Karakou
Nr 2
(Egen utgivning)
EEEE

Med rotation på P3 och förbandsspelningar till Melissa Horn och Jill Johnsson på meritlistan kan Uppsalabandet Karakou kanske inte längre kallas oetablerade. Men det är ändå ovanligt att ett nytt band redan på sin andra ep har ett så egensinnigt och helgjutet koncept. De fem spåren på ”Nr. 2” är en fest av sprudlande indiepop fullspäckad av stora känslor.

När popband försöker sig på konststycket att blanda in rap i sin musik brukar en skämskudde vara bra att ha till hands, men även där lyckas Karakou. Rappartierna i ”Stormarna” och ”Stunder jag saknar” sitter inte bara perfekt utan ger en dynamik som höjer hela ep:n.
Riktigt bra popmusik kännetecknas alltid av en kombination av melankoli och eufori. Det ska göra lite ont i magen i vimlet på dansgolvet för att en låt ska sätta sig ordentligt. Första singeln ”Hade jag bara växt upp kanske du velat ha mig” har allt det, men skivans höjdpunkt ”Första sommarn” ännu mer. När den strömmar ut ur högtalarna är det svårt att ta in att man lyssnar på ett band som knappt lämnat startgroparna.


Annons

Annons

Läs mer

2021-03-08 09:23
"Vad är det jag håller på med? Ska jag tycka till om huruvida det ena av dessa intetsägande bidrag är bättre än det…
2021-03-01 10:58
The Mamas återkommer med en sämre, tråkigare låt – och Erik Saades nasala röst stör ett i övrigt spännande dansnummer…
2021-02-23 10:42
Charlotte Perellis generiska schlagerdänga som inte tillför speciellt mycket vägs upp av Tusses varma, personliga…