Fin balans mellan själamörker och eufori

Singlarna ”Smoke Weed Eat Pussy” och ”Housewife Spliffin’” presenterade Ängie för popvärlden med ett slags manifest för ett liv som ung lesbisk marijuanarökande kvinna med en rad diagnoser. Det fungerade. Redan efter två låtar, producerade av Uppsalaartisten Johan Tilli från Death Team, blev Ängie ett fenomen världen över.

Den brutala titeln på debutalbumet fortsätter i samma uppseendeväckande anda som hon stormade in i musikbranschen med, men annars är det faktiskt en något mer nedtonad och allvarlig Ängie som möter lyssnaren. Det röks en hel del brass, levereras texter med mörk humor, men det är också en skiva om Angelina Dehns uppväxt som utstött särling med självmordstankar i Nynäshamn.
Allt till beats skräddarsydda för mörkret utan att popkänslan går förlorad. Lana Del Ray är en självklar referens, men Ängie har hittat ett helt eget uttryck med en fin balans av själamörker och eufori, som lär ta hennes musik långt utanför landsgränserna.