Spretig uppföljare av Jinder

Efter några års experimenterande med språk och stilar föll allt på plats på 2015 års ”Allting suger”. Av alla artister i 2010-talets svenska popunder var det Little Jinder kanske den mest fulländade med nonchalanta uppskruvade texter och produktioner som maximerade det starka låtmaterialet. Problemet när en artist släpper ett sådant album som ”Allting suger” är svårigheten att följa upp succén utan att upprepa sig.

Svaret Little Jinder presenterar är ett spretigt album som nästan påminner om ett hiphopmixtape där alla olika infall som uppstått under albumprocessen får vara med. Stundtals ligger det rätt nära den strama minimalismen på föregångaren, på andra spår drar produktionen mot experimentell elektronica som för tankarna till Fever Ray. De naivt skruvade texterna känns igen, men i en mer fragmentarisk form, som inte är lika träffsäker som tidigare. När den är som bäst är ”Hejdå” lysande popmusik som slår det mesta i genren, men som helhet känns den mest som ett steg på vägen mot något nytt som inte riktigt hittat sin form än.