Pop med ansträngd käke

Något som upptar mina tankar när jag lyssnar på albumaktuella Riga Tiger, är att sångaren Anton Graffman Larsson stöter fram sina ord. Dessutom sysslar han med ett väldigt a r t i k u l e r a n d e. Man kan nästan se framför sig hur hans mun formar sig onaturligt vitt och brett och plutigt och gapigt runt bokstäverna. Han är i vissa avseenden i gott sällskap. Gustav Ejstes från Dungen (inga likheter i övrigt) är en av många som gör detsamma. Hos Dungen skänker stötarna puls till hitlåten ”Panda”. Men effekten är en annan på Riga Tigers nya skiva. Öppningsspåret ”Mozartstycke” får mig att föreställa mig en självbelåtet leende sångare som får ont i käken eftersom han smakar för mycket på orden. Det känns konstlat. Kanske för att greppet kombineras med närmast självutplånande gullig gitarrpop och falsett? Bättre blir det i alla fall av någon anledning tillsammans med basen och synten på ”Jonathan och jag”.