Fina synthlåtar väcker minnen

En efterlängtat solig lördag i februari satt jag på buss 160 mellan Gullmarsplan och Liljeholmen söder om Stockholm. Två unga tonåringar klev på någonstans längs vägen, båda på sprudlande humör. De sjönk djupt ner i sätena och slängde upp sina kängförsedda fötter på de motsatta sittplatserna. Den ena hade neongrönfärgat långt hår och den andra var klädd i en mattgul jacka med kapuschong. De pratade intensivt, skrattade, tuggade tuggummi och var sådär självklart coola utan att det kändes varken påklistrat eller drygt. Solen dansade över scenen medan glittriga ”Change of heart” spelades i mina öron. Jag drabbades av en obekymrad ”vad som helst kan hända”-känsla som jag förknippar med tonårens somrar – som nästan uteslutande tonsattes av vad som slentrianmässigt brukar beskrivas som drömsk svensk indiepop. Jag drabbades av en känsla av att vara på väg någonstans. Fast liksom projicerad på mina unga medresenärer. Kalla mig nostalgisk, men det gör mig genuint glad att band som Steve Buscemi's Dreamy Eyes fortfarande kan existera, med fina synthlåtar som ”Set me free” och glada ”Moon”. Det här är trots allt en genre som minst sagt tappat mark de senaste åren. Albumet som helhet är inget unikt mästerverk, men jag tycker att de här fina musikerna visar att svensk indie fortfarande är relevant. Och med lite tur når de fram till (ursäkta gubbig formulering) dagens tonåringar, som kanske också känner att de är på väg någonstans.