Smakfull röst söker i det förgångna

Jag är väldigt förtjust i modern pop inslagen i åttiotalets synthpaket. Dess efterklangande reverb och glättiga gitarrer ger dels en glittrigt horisontblickande, nästan sexig känsla, och dels en smak av hjärtvärkande svårmod. Jag blev till exempel överväldigad av ”Kavinskys” tunga suggestiva electro ihop med estetiken i Ryan Gosling-filmen ”Drive”. Jag blev också helt överlycklig (och deprimerad) när jag en snövit vinter på Studentvägen i Uppsala upptäckte ”Twin Shadow” och den ödesmättade låten ”Forget”.

Därför blev jag också på gott humör när jag för första gången hörde The Search nya platta, ett Uppsalaband som har gått under min radar sedan det bildades redan 1999. ”Eskapism” och ”dagdrömmeri” är två begrepp som frontfiguren Razmig Tekeyan använder för att beskriva sin ”retroinspirerande resa”. Något som också antyds i bandets sökande namn och albumets någonstans där borta-titel. Han är inte helt fel ute. Inte minst när man räknar in hans rena och stabila, för genren mycket passande, röst. Det är en lågmält uthållig, dov och smakfullt vibrerande röst som jag tycker mycket om. Men frågan är om det inte blir lite för mycket av det goda. Skivan är så ren att den gränsar till trist. Visst hade den tjänat på åtminstone en ingrediens som inte hörde till det förgångna. Men med det sagt är det inte alls en dålig skiva. Tvärtom. Jag njuter av att bada i The Searchs fantasivärld som man kan föreställa sig finns där ”Some place far away”.