Klyschor och nödrim när Rhymes debuterar

”Jo men det var ju härligt med rak, upplyftande powerindierock.” Något i den stilen tänkte jag en vacker, nästan sommarvarm aprildag när jag hörde de första gitarrslingorna på Uppsalabandet The Rhymes självbetitlade debutskiva, med Frantic Sunday-sångaren Tomas Rimeika Karlsson i spetsen. Tempot passade löpstegen utmed vattnet medan jag uppfylldes av den ljusa kvällen. Skivan går liksom igång med bekymmerslöst – eller aningslöst – ös, ungefär som The Killers när det begav sig.

Men jag springer vidare och det börjar dyka upp otaliga saker som får den småmysiga känslan, som jag dock redan från början vet är svag och onyanserad, att sjunka undan fort som attan. För det första kommer ”i fly high hit me like a homerun”-låten där ordet ”SPECIAL” uttalas på samma sätt som ”MAGICAL” för att få till rimmet. En låt som dessutom rymmer klyschiga rader som ”touch first base”. Någonstans i mitten kommer en plingig kärleksballad vars titel ”Viral” ska rimma med samtiden. När jag kommit hem ser jag videon till ”Springtime” där kameran seglar ovanför bandmedlemmarna som stationerats vid sina instrument på ett tak vid Uppsala centralstation, och jag står inte riktigt ut. Visst är det ibland uppfriskande med självförtroende, men nog måste det åtminstone vara lite förankrat i såväl humor som självdistans och egensinnighet för att vara charmigt. The Rhymes är välproducerad typ grabbrocknostalgi, men inte så mycket mer. Hela konceptet känns otidstypiskt och jag undrar om musikens målgrupp ens längre existerar.