Dekadens i behaglig elektronisk ljudbild

Jag känner en smygande ångest av texterna på Hanna Järvers nya album. ”Har sovit i nån annans säng / Bryr mig noll / Kan knappt försörja mig själv / Ens en gång” och ”McDonalds hela veckan / Bryr mig noll”. Jag kan relatera till det; de tidiga tjugoåren fyllda av cigaretter (en återkommande syssla i både hennes låtar och musikvideor), krök, dålig mat och jakt på närhet. En tillvaro som skulle göra många deprimerade i längden. Eller i hennes fall likgiltig, om hon nu inte var det redan från början. Orden om denna dekadenta vardag, som jag tror handlar om ett förhållande som tar slut, bärs fram av tät popmusik, en behaglig elektronisk matta som lika gärna skulle kunna dyka upp i Jonathan Johanssons repertoar.

De åtta spåren olika karaktär får albumets uttryck att övergå från explosivt till melankoliskt. Startens ”A p o c a l y p s e” och ”min bästa vän” är självsäkra och stundtals glättiga medan ”josephine” och ovan citerade ”n o l l” som avslutar berättelsen är stillsamma och stilfulla. Jag tycker om hennes dekadens och hennes ljudbild och hennes lågmälda röst. Det är en bra skiva, särskilt mot slutet. Och den funkar fint en grå höstdag som aldrig ljusnar, dagen efter krogen. Men trummorna kan bli lite mekaniska, det poppiga anslaget känns ibland lite platt och jag blir inte direkt lyrisk, snarare helt okej tillfreds.