Häxors magi når inte ända fram
Häxor
Teg Publishing
När förtal väger tyngre än sexuellt ofredande är det inte så konstigt att man söker sig till folktro och besvärjelser, konstaterar Mattias Alkberg i sin programförklaring till nya skivan ”Häxorna” som kommer ut lagom till påsk. De tio låtarna är skrivna ut kvinnors perspektiv i en patriarkal värld, eftersom han anser sig ha en plikt att ”gå några mil i någon annans skor”. Ambitionen är varken liten eller okontroversiell. Vissa skulle säga att han saknar den företrädesrätten – ett vanligt argument i vår samtid är att personer som honom istället borde lämna plats för kvinnor att själva berätta. Kanske det, med det skadar knappast att någon, också oavsett kön, använder sitt rampljus för behjärtansvärda frågor. Huruvida han har lyckats förstå kvinnor och klarat av att internalisera och förmedla deras perspektiv, det lämnar jag däremot åt andra att bedöma.
"'Ingen framtid, tack' är nog skivans bästa låt, som i all enkelhet bärs fram av gitarrerna."
Jag gillar den här skivan, framför allt andra halvan, och den växer för varje gång jag lyssnar, även om den kanske inte når ända upp till toppen av den storartade magi som Mattias Alkberg är kapabel till. ”Dagen bräcks” har i varje fall precis de våriga melodier jag önskat mig till denna ljusnande säsong, medan vi förhoppningsvis går mot en mer coronafri tillvaro. Småproggiga ”Mina drömmar är privata” är albumets kanske ballaste spår. Det en sådan lätt psykedelisk låt man bekvämt kan luta sig tillbaka till och uppehålla sig i länge och väl. Den hade kunnat vara dubbelt så lång, men jag gillar att den håller sig till sina sex minuter. ”Norrbotten-man” är en fin ballad, där Alkberg frågar sig vad en sådan man faktiskt kan och sedan svarar fiffigt: ”han kan peka med handen på ingenting alls”.
”Ingen framtid, tack” är nog skivans bästa låt, som i all enkelhet bärs fram av gitarrerna. Den är vacker, söt och varm. När vi närmar oss slutet får vi en otroligt bra och rak poplåt framförd tillsammans med Dolces underbara Anna Levander i och med ”Sista snabba”, innan vackra ”Brända skepp” växer och sväller och blir ett enda storartat crescendo.
”Häxorna” är Mattias Alkbergs trettionde skiva sedan debuten 1992 och den håller en sedvanligt hög lägstanivå.
