Slick radiopop för rätt målgrupp
Naag Nool
Warner
Jag har en vän som brukar säga att “kärleken kommer och går, men vännerna består”. Cherrie har ett liknande budskap på sin nya skiva “Naag nool”. Uttrycket betyder ordagrant “en kvinna som lever” och brukar riktas till kvinnor som är självständiga och har kontroll över sitt öde. I en intervju med TT utvecklar hon att skivan riktar sig till kvinnor i hennes liv, bland annat hennes tjejgäng från tonåren som har varit en stabilitet i livet, i motsats till annat flyktigt. “Jag har aldrig känt mig ensam efter att jag hittade mina tjejkompisar”, säger hon.
Vänskap är vackert och viktigt och ovanstående är en fin ingång i albumet. Men jag har aldrig gillat slick radiopop. Och det här är onekligen slick radiopop, om än stillsam och rätt lågmäld sådan. Produktionen är ungdomlig och cool och det känns som att samma matta av beats är grunden i de allra flesta låtar. Jag känner för att sätta upp händerna i ursäktande försvarsposition och backa ur rummet. Eller så har jag redan backat ur rummet för längesedan och fått så stor distans till den här rena popgenren att jag aldrig kommer kunna närma mig den.
"Cherrie är bra inom sin genre, det råder det inga tvivel om"
Därför är det lite ironiskt att de låtar jag tycker bäst om på “Naag Nool” är de kanske mest radiopoppiga. Inte minst en trio låtar mot slutet, den dansanta “Brownskin Guld”, den somriga sommarlåten “Sommardag”, som närmast påminner om något luftigt och friskt som Veronica Maggio har gjort. Slutligen kan jag känna en viss dragning till “Lever & Ler”, som svävar stillsamt i likhet med Michael Jacksons ballader.
Cherrie är bra inom sin genre, det råder det inga tvivel om, och hon är utan tvivel ett mäktigt soundtrack i hennes målgrupps tillvaro. Jag är bara inte en del av den.
