Recension: V-Dalas storspex "Silfverblads testamente"
I min egenskap som obarmhärtig kritikerfantom slog jag mig ned på första parkett (femte raden på kanten) för att se premiären av V-Dalas storspex “Silfverblads testamente”. Ridårarnas storspex med alternativa titlar som “det här fiket är inte big enough för oss båda” eller (min personliga favorit) “depressohouse” beskrivs som en “hyllning till Uppsalas fikakultur”. Kom till spexet för chokladbollen i fikapausen, men stanna för att insikten om att ens döda mors kärlek är den bästa lösningen på amerikaniserad marknadsekonomi.
Elsas café drivs av Madeleine (Kajsa Bendz) och Napoleon (Nils Eriksson) och är en samlingsplats för Uppsalas störigaste cafégäster, men en plats där Napoleon och Madeleines vänskap frodas tillsammans med deras kärlek till hederlig fika. Den lummiga vardagen i kaféet störs av vetskapen om att självaste Elsa av Elsas café har avlidit i en tragisk kaffemalnings-olycka och kaféet testamenteras till hennes son som sökt lyckan i Amerikat. Sonen Mister Big (Joel Landström) har minst sagt andra idéer om hur ett framgångsrikt kafé bör drivas.
Första akten av spexet har en segare start, men publiken kommer igång samma stund som en av skärmarna inte riktigt gör detsamma. Advokatfirman Östlund & Son (Ivar Mård, Emil Fransson) presenterar Elsas tragiska dödsolycka, där tekniken bakom scenen tyvärr inte tycks vilja hedra hennes minne. Östlund & Son höjer den humoristiska nivån i spexet under presentationen, och Emil Franssons fåordiga kroppsliga komik är ett uppskattat inslag. I akten introduceras också kafékritikern Antoinette Ego (Malin Andersson) som är känd för sin sparsamhet av det högsta betyget, men som tycks ha haft en nära relation till Elsa Silfverblad. Denna karikatyr är, utöver amerikanisering, en anspelning på vad som hotar den klassiska fikakulturen.
Vad vore en föreställning om fika utan en fikapaus? Chokladbollen är definitivt värd att stå i den milslånga kön i väntan på andra akten. Akten inleds med att Mister Big äntrar och ger liv åt spexet med sin gigantiska cowboyhatt och rimmar på “nostrils” med “roadkills”. Höjdpunkten av spexet är den reviderade versionen av “Living in America”, Albin Larssons (text) version “Allt är bättre i Amerika” kan få vem som helst att slänga på sig en MAGA keps. Musiknumret har allt; cheerleaders, vapen, gigantiska flaggor och avslutas självfallet med ett pengaregn. Bortsett från krånglande mickar är de musikaliska numren ackompanjerade av ett skickligt band, något att se fram emot. En särskild sångprestation görs av Elsas gast (Klara Hellgren) som även står för flera av de skratt som sorlar i salen.
Största delen av spexet består snarare av en känga till det amerikaniserade och marknadsdrivna hipsterkaféet än en hyllning till fikakulturen. Den fikakultur som Elsas kafé en gång hade är ett minne blott då Mister Big förvandlar det till Joe & the Juice? En konsultfirma? Oklart. Men det mysiga fiket går på bekostnad av Madeleine och Napoleons långvariga vänskap. Lösningen på hur man inte ska förlora sina nära och kära i klorna av kapitalismen visar sig självklart vara Uppsalas godaste hallongrottor.
Ridårarnas uppsättning av “Silfverblads testamente” är ett storspex att ta med sin mamma på, men kanske inte sin kompis som är på utbyte från USA.
