Ljus i mörkret

För två år sedan började satsningen i novembermörkret som blev mycket populär. Därför bestämdes det att ljusfestivalen skulle arrangeras vartannat år. I år är promenadslingan kortare och de upplysta objekten ligger närmare varandra. Den som vill kan gå en guidad promenad, dessutom arrangerar Hotell Villa Anna sång- och ljusvandringar med efterföljande middag vid tre tillfällen.
Frågan om energiförbrukningen kommer ofta upp men arrangörerna betonar att alla medverkande jobbar med energisnål teknik och att ljusfestivalen blir ett tillfälle att demonstrera den. År 2008 förbrukade hela ljusfestivalen lika mycket ström som en av strålkastarna vid Studenternas IP vid samma tidsperiod.

Min egen promenad börjar vid Blåsenhus som byter färg på ett systematiskt sätt. Omgivningen är rätt ödslig och inte ens det pulserande röda hjärtat i ingången kan ta bort den kyliga känslan som infinner sig. Det gigantiska bygget liknar ett rymdskepp som har landat och ännu inte bestämt sig om det ska stanna eller flyga vidare. Om det nu är så att det letar efter kärlek lär det inte hitta den just här en lördagkväll.
Jag vandrar vidare nedför slottsbacken där gatlamporna har förvandlats tills stora golvlampor med vita skärmar. De lyser i olika färger och i kombination med ljud- och rökeffekter kan stämningen bli ganska kuslig i mörkret. Det enda som saknas är ett slottsspöke som susar runt bland träden. I kontrast till detta lyser gamla Svettis stolt och lugnt i blått med rosa fönster. Här skulle alla som blir rädda i Slottsbacken kunna hitta en tillflyktsort.

Vid den upplysta Västgötaspången blir stämningen lite mer psykedelisk. De dansande och lysande fiskarna skulle nästan kunna vara ett studentpåhitt men i själva verket är det bland annat elever från Eriksskolan som står bakom installationen. En förbipasserande tycker att fiskarna liknar skräp som hänger på en lina men en närmare titt avslöjar många detaljer som tillsammans bildar en helhet och ger den annars mörka bron färg och liv.

Om det inte vore för kylan skulle jag tro att det är vår vid Kvarnfallet. Där är inte bara trädet knallgrönt – också Upplandsmuseet lyser rosa. Tillsammans med vattenfallet bakom illustreras årstiderna och ljusspelet är minst sagt magnifikt. Inte ens den något förutsägbara bakgrundsmusiken – Vivaldis De fyra årstiderna – känns klyschig i detta sammanhang. Här börjar jag nästan känna en mättnad av färg och ljus vilket normalt inte är något som jag skulle förvänta mig av en promenad i höstmörkret. Jag rundar av med en snabb titt på bildspelet på S:t Eriks torg och en vandring hemåt genom ett romantiskt och rosa Odinslund.
Som tur är pågår ljusfestivalen hela november och jag ser redan framemot fler promenader genom färg och ljus.

nbsp;