Ett ifrågasatt barn av sin tid

För två år sedan var här bara en parkeringsplats. Nu står vi på sjätte våningen i byggnaden som snart ska inrymma 600 kontorsplatser, nästan hela nästan Uppsala universitets administration. Utsikten är fin: Botaniska trädgården, orangeriet, domkyrkan och slottet. Inte undra på att bygget väckt debatt. Vid tiden för besöket ligger Segerstedthuset på första plats i nätomröstningen som ska utse Sveriges fulaste nyproduktion. Tävlingen startades av facebookgruppen Arkitekturupproret och vinnaren, som avslöjas 29 november, kommer att tilldelas nbsp; utmärkelsen ”Kasper Kalkon” som syftar till att driva med branschorganisationen Sveriges Arkitekters Kasper Salin-pris.
– Vi tar det inte så hårt. Jag pratade med de danska arkitekterna och de sa: ”ta det med ro, vi har två byggnader på en liknande lista”, skrattar Ove Eriksson, projektledare för bygget från Akademiska Hus Uppsala och fortsätter:
– Vissa belackare anser att det ser ut som en Finlandsfärja eller en tjock-tv. Debatten är onyanserad och är inte underbyggd med någon större fakta. De som hävdar det, tycker ju inte att någon byggnad som uppförts efter 1930 är bra.

2009 bjöd man in fyra arkitektkontor som alla fick arbeta fram skisser på hur Uppsala universitets nya administrativa byggnad skulle se ut. Året efter beslutade en arbetsgrupp att gå vidare med den danska arkitektbyrån 3XN:s förslag. Ritningarna har omarbetats sedan dess. Byggnaden sänktes två våningar i den södra delen men blev större och flyttades längre in på tomten. De utredningar som gjordes innan igångsättandet har nästan uteslutande handlat om att ta fram ett hus som inte gör för mycket intrång på den kulturhistoriska miljön. Men planen har aldrig varit att bygga ”i gammal stil”. Ove Eriksson tror att de flesta arkitekturkunniga kommer tycka att det blir ett vackert och funktionellt hus.
– Universitetshuset och Carolina Rediviva byggdes på 1800-talet, denna byggnad kommer inte likna eller konkurrera med dem, utan i stället vara ett barn av sin tid.
Invändningarna har dock inte bara handlat om utseende och placering. Olika röster inom universitetet har ifrågasatt varför just administrationen ska ha ett sådant skrytbygge. Några av de som ska jobba i Segerstedthuset har även uttryckt oro över att sitta i de öppna kontorslandskapen som kommer att inhysa en tredjedel av de anställda. Ove Eriksson visar de ”öppna landskapen”. I jämförelse med andra arbetsplatser som använder samma lösning är dessa inte speciellt stora, väl avgränsade och beklädda med en tjock grå matta som ska minska ljud. Samma underlag syns även i de glasade enskilda kontoren. Men i ett hörn på sjätte våningen ligger parketten redan på plats under skyddande papp.
– Här ska universitetsledningen sitta, säger Ove Eriksson och går in i rummet som ska bli rektors.
Det är inte svårt att lista ut varför man valt att placera hennes rum just där. Utsikten över orangeriet i ena riktningen och Carolina i andra, är magnifik. Vyn från översta våningen utanför kontoret ner mot byggnadens mitt är också rätt storslagen. Härifrån kommer man kunna titta ner på de som besöker Segerstedthusets publika delar. Studenter och andra som inte jobbar i huset kommer dock inte kunna spana ner, då de endast har tillgång till de två våningarna i markplan. Vi åker ner i en av alla hissar som finns, också en fördel som Ove Eriksson lyfter fram med det nya huset.
– Universitetets förvaltning har ju suttit på minst fyra olika platser, nu blir de samlade på ett och samma ställe. Alla som försökt besöka skandalhuset med alla trapporna vet ju hur svårt det kan vara att ta sig in. Här blir allting mer tillgängligt.

På bottenvåningen håller man på att färdigställa den breda trappa i sten som följer markens sluttning ner mot Blåsenhus (finns även hiss). På detta plan kommer reception och studentservice att husera, och så även en restaurang med 120 sittplatser. Vem som ska driva den är i dagsläget oklart, men den köksutrustning som är på plats vittnar om storköksservering snarare än à la carte. Intill restaurangen planeras också en stor växtvägg som ska skapa ”grön” känsla, vilket är ett genomgående tema för hela huset då man planerat in hela nio växthörnor, eller ”atrium”. Utgången mot slottet är av glas i olika färger, ett konstverk skapat av den New York-baserade konstnären Spencer Finch. Det känns lite spexigt och utgör en fin kontrast mot stengolvet och den oregelbundna trätrappan som slingrar sig mot toppen.

Fasaden är dock grå, ”kalksten från Tyskland”. På taket blir det i alla fall lite färg då man kommer att göra ett så kallat sedumtak – täcka med gräs. Men kommer någon att se det?
– Det blir väl främst landshövdingen och de som blickar ner från slottet, säger Ove Eriksson. nbsp;
Det kommer inte finnas någon möjlighet att vistas på taket då det skulle innebära problem med tillgänglighet och säkerhet. Däremot finns det en uteplats på en av flyglarna som kommer vara tillgänglig för de som äter medhavd mat i personalmatsalen.
Huset beräknas stå färdigt i maj och i september ska alla vara på plats. Anställda som ska arbeta i byggnaden har getts tillfälle att göra ett studiebesök.
– Majoriteten har varit positiva, men det finns en del vissa som inte alls tycker att det är bra. Främst handlar det nog om att det är jobbigt att behöva flytta och byta arbetsmiljö.

En som inte varit, eller är, positiv till bygget är Eric Bylander, docent i processrätt vid Uppsala universitet. Han var med i det informella nätverket ”Rädda Botan” som bestod av en samling personer som förfasades då de såg de första ritningarna på Segerstedthuset.
– Vi förenades av att vi ansåg det passa sällsynt illa i den finstämda miljön. I gammaldags bebyggelse bör man visa hänsyn, det finns inget egenvärde i att skapa kontraster, säger Eric Bylander.
De skrev debattartiklar i UNT, gjorde sin röst hörd på möten och försökte även på andra sätt stoppa planerna – bland annat genom att skicka brev med små gosedjursormar till de som skulle fatta beslut om bygget.
– Vi gjorde ormen till vår maskot, och skrev ett brev i stil med: vi vill ha hjälp att rädda kulturmiljön i Botan.
Detta uppskattades dock inte och Eric Bylander medger att det var något olämpligt så här i efterhand. Protesterna gav i alla fall ett litet resultat.
– De sänkte det en våning och drog in det från tomtgränsen.
Eric Bylander motsatte sig inte att bygga på tomten, men skulle önska att huset hade harmonierat mer med slottet. Gärna med putsfasad, inte så dominerande och högt. Att huset nu är på plats har inte ändrat hans inställning.
– Oftast kan det ju vara så att man vänjer sig. Men jag tycker det är lika illa. Det anknyter på inget sätt med det akademiska, klassiska formspråket förutom i det som sticker ut mot slottet som påminner om bastionerna, det som Gunillaklockan står på. En enda antydan att samtala med sin omgivning. Nu är det nominerat till Sveriges fulaste nybygge och jag är inte helt missnöjd med det.
Kommer du att vägra att besöka huset i tjänsten?
– Nej, måste jag så gör jag ju det. Jag är inte långsint utan konstaterar att det är byggt. Jag räknar inte med att komma i någon ledande position, men hoppas att ett av mina barn blir rektor och kan bestämma att flytta huset.

Kanske kan en vinst i tävlingen ”årets arkitektoniskt fulaste nyproduktion” ge plåster på såren för medlemmarna i Rädda Botan. Det är facebookgruppen, numera föreningen, Arkitekturupproret som ligger bakom och Segerstedthuset leder för närvarande omröstningen. Vad vinsten eventuellt skulle bli är dock ännu lite oklart.
– Vi kommer hitta på en fyndig formulering, så det blir nog ett diplom och en buckla. Det vore kul om Uppsala vann, allt annat är så Stockholmsfixerat, säger Sigvald Freylander sekreterare i föreningen Arkitekturupproret.
Segerstedthuset har blivit nominerat ”inte bara för att det ser ut som en korsning mellan en Finlandsfärja och en tjock-TV, utan också för att huset förstör en hel miljö mellan botaniska trädgården och slottet i stan”. Sigvald Freylander, som förvisso menar att det inte byggts något fint i Sverige sedan 1935, håller med.
– Det ser totalt kvaddat ut, som att någon har ritat på skoj – ett skämt. Man tror inte att det är sant. Kala, döda fasader i glas och plåt.