Hopp leder till handling i miljöfrågor

Som gymnasielärare i samhällskunskap och geografi visade Kajsa Kramming en film om jeanstillverkning i Indien. Eleverna blev förfärade över arbetarnas situation och hur industrin påverkade vattnet.

– Men när det blev fredag tänkte de inte på filmen längre, utan gick kanske rentav ned på stan och köpte jeans. Några berättade själva att de reagerat just så, berättar Kajsa Kramming, när vi träffas utanför restaurang Feiroz i Blåsenhus.

Hon började fundera över varför det engagemang som ändå fanns hos ungdomarna sällan lämnade klassrummet. Även för henne själv hade det tagit många år att införliva hållbarhetstänkande i sin vardag. Genom en forskarskola i geografi fick Kajsa Kramming möjlighet att fördjupa sig i frågan, och när en doktorandplats på Kulturgeografiska institutionen blev ledig tog hon chansen.

– Jag lägger fram min avhandling ”Miljökollaps eller hållbar framtid?: Hur gymnasieungdomar uttrycker sig om miljöfrågor” i maj. Först under arbetet med den har jag förstått varför jag inte nådde fram, säger hon.

Framförallt har Kajsa Kramming insett hur viktiga de känslomässiga aspekterna är för hur man tar sig an frågor om hållbarhet och miljö. Det var ingenting som fanns med i beräkningen när hon undervisade på gymnasiet.

– De stora globala problemformuleringarna är nära kopplade till livsstil och livsval. Det väcker mycket skuld, skam och dåligt samvete – som ju är jättejobbiga känslor, därför är det lätt att välja att inte prata om sakerna, säger Kajsa Kramming.

Effekterna av ohållbar konsumtion ligger för dagens gymnasieelever långt borta både i tid och rum. Ett vanligt sätt att undvika oro för framtiden är att intala sig att miljöhotet inte är så farligt som det framställs. Men för att skapa hopp som leder till handlingskraft och förändringar måste man hitta strukturerna som ger upphov till oro och maktlöshet.

– Ungdomarna behöver sätta ord på sina känslor, säger Kajsa Kramming.

Hon menar att en av utbildningens roller bör vara att hjälpa eleverna att se strukturer, processer och handlingsmöjligheter. Genom att utgå från en känslomässig aspekt kan man hitta ett konstruktivt tilltal som uppmuntrar till kreativitet.

– Det gjorde inte jag. Jag visste inte lika mycket om känslor när jag jobbade som lärare.

I vårt samhälle finns strukturer som begränsar möjligheterna att göra hållbara val. En bra början på att bli miljömedveten är att reflektera över saker vi ser varje dag, till exempel reklambladen från livsmedelsbutiker, som ofta är fulla av annonser med billigt kött, menar Kajsa Kramming.

– Om man kommer på tanken att skriva till sin Icabutik och fråga varför de inte lyfter mer hållbara alternativ har man påverkat i det lilla och iallafall gjort någonting.

Dagens unga är är oroliga för framtiden och vill gärna göra insatser för miljön, visar studien. Många efterfrågar fler miljövänliga trender, lägre priser på hållbara alternativ och även lagar som reglerar vår miljöpåverkan. Men målet – den hållbara framtiden – känns avlägset och vagt formulerat.

– Det är ingen som vet hur den där gnistrande, hållbara framtiden ska se ut. Vi matas däremot med dystopiska skildringar av miljökollaps. Ungdomarna nämner till exempel ofta ”Hungerspelen”, säger Kajsa Kramming.

Därför menar hon att det inte är särskilt konstruktivt att sträva efter perfektion när man försöker ändra sin livsstil i en hållbar riktning. Det är bättre att fokusera på processen än på målet. Dessutom finns det ingen checklista som vägleder dig till det fulländade, miljövänliga förhållningssättet.

– Vad som är det mest hållbara alternativet varierar beroende på person, situation och kontext. Vi måste också acceptera att vi inte kan veta allt, och inte skuldbelägga varandra, säger Kajsa Kramming.

Det är lätt att få uppfattningen att hållbarhet handlar om att avstå från roliga saker, men riktigt så behöver det inte vara. Att resa och se världen är till exempel viktigt för den sociala hållbarheten. Kajsa Kramming påpekar att det inte är realistiskt att förvänta sig att alla ska gå mot strömmen och göra strukturförändringar. Däremot behöver alla tänka mer dynamiskt kring hållbarhet.

– Det pratas alldeles för lite om miljöfrågor, speciellt ur ett känslomässigt perspektiv. Ett bra sätt att öka medvetenheten och känna att man gör något är att engagera sig tillsammans med andra. Det låter superklyschigt, men att fokusera på möjligheter istället för svårigheter öppnar för förändringar, säger Kajsa Kramming, som själv är aktiv i Föräldravrålet, en ideell organisation som verkar för att det ska bli lättare för individer att göra hållbara val.

Under sin doktorandtid undervisade hon universitetsstudenter, främst på lärarprogrammen. Där såg hon ett stort intresse för hållbarhetsfrågor. Hur studenterna förhöll sig till problemen känslomässigt upplevde Kajsa Kramming ganska likt gymnasieeleverna.

– Det är ungdomar jag har fokuserat på i studien, men jag tror att känslan av maktlöshet är densamma hos vuxna. Om man tänker att man ska göra ”rätt” är det nästan omöjligt med tanke på hur samhället ser ut. Men det finns jättemycket vi kan göra – det är det vi måste se.

Efter mötet med Kajsa Kramming träffar jag tre personalvetarstudenter. De säger alla att de tänker en del på hur man kan leva mer hållbart, men känner sig ganska vilsna.

– Jag tycker att jag tänker på det mer och mer, säger Tove Kjellander.

– Jag tänker mer än jag egentligen gör något, säger Elin Danielsson.

Sandra Alfredsson minns att hon fick en del undervisning om klimat och hållbarhet i grundskolan och gymnasiet.

– Men vi fick inte så mycket tips om vad vi faktiskt kunde göra, menar hon.

nbsp;