Efter en gasque med inte alltför hungriga gäster åt jag potatisgratäng i en vecka . (Obs pasta på bilden, potatisgratäng gjorde sig inte på bild, reds. anm.)
Foto: Sandra Gunnarsson

Med matrester som lön


I denna krönikeserie följer vi en anonym tidigare nationsaktivs berättelser om livet på nationen. Genom vardag och fest, glädje och frustration, trevar hen sig fram till svaret på frågan: är det värt det?
Här är del 3.

”Och det är viktigt att de nya klubbverkare ni hittar har passion”.

Det är klubbverkarmöte. Varje vecka träffas vi och diskuterar nationsarbetet i allmänhet, men sällan något viktigt. Jag känner mig lika trött som några andra ser ut. Lokalen är mörk, och kylskåpens dova hummande i bakgrunden är sövande. Lägger jag mig ner på golvet somnar jag.
Kuratorn pratar vidare, men i tanken hakar jag upp mig på ordet ”passion”. Vad menas med det egentligen? Har jag passion om jag gör det som krävs, eller är det förbehållet till de som nästan alltid jobbar extra? Personer som kuratorerna använder som någon sorts passionsuppmaning (eller lojalitetsutpressning) mot oss ifall vi hoppar städdagar, möten eller gasqueförberedelser. Handlar det om antal timmar? Är passion helt enkelt att aldrig kolla på klockan och undra när arbetsdagen är över? Jag vet när ett pass börjar, men sällan när det slutar (”när arbetet är klart” brukar det heta).

Fan, har jag egentligen passion för det här? Å ena sidan, tär nationen på min vardag. Räknar jag med alla uppgifter, jobbar jag i genomsnitt 15–20 timmar per vecka. På pappret är jag endast schemalagd för nio timmar, men förberedelserna inför den dagen är oftast omfattande.

Maten vi säljer ordnas i förhand, vilket inte sällan blir en kamp mot studieschema och köksockupanter. Ponera exempelvis att arbetsgruppen äntligen kommit igång – stekpannan är på rätt platta, skillnaden mellan en ”teaspoon” och en ”tablespoon” salt är utredd och ugnen har till slut startat efter knapptryckningar och knytnävsslag. In kommer plötsligt ett gäng som ska laga mat för uthyrning. Arbetsytan går från sparsam till minimal. Avsvalnande maträtter ställs på kökets vägghyllor och får köket att se ut lite som ett tempel med mängdrabatt på rökelser. Och mina kurskamrater undrar senare varför jag har svårt att förklara min doft. Vid sådana tillfällen hinner vi inte heller med allt, så vi lär få komma in imorgon igen, eller organisera mer personal. nbsp;
Dessutom krävs det helvetes mycket inventering. Det är en mardröm att inse på Dagen D att endast tre fjärdedelar av det vi beställt har kommit fram – det är ingen höjdare att göra hummus utan kikärter. Eller att konstatera senare under samma dag att burken med mango chutney visst var tommare än förväntat. Det blir att rusa till närmaste matbutik, med längre och stressigare arbetspass som följd.

Å andra sidan, finns det även förmåner. Det finns de officiella belöningarna såsom bland annat ämbetsbalen, öl- och whiskeymässan, och KK-kortet – att kunna glida förbi en hopplöst lång nationskö är exakt lika skönt att göra som det ser ut. Sedan finns de inofficiella förmånerna: nattsexor (nationen har ett liv under öppettider, och ett annat efter stängning) och matrester – efter en gasque med inte alltför hungriga gäster åt jag potatisgratäng i en vecka. Den senare är i princip vår lön; det blygsamma arvodet för min position motsvarar en ensiffrig timlön, men jag slipper i alla fall att laga mat under en stor del av terminen. Det är därför inte heller alltför förvånande att hitta någon rotandes i köket under obskyra tider.

Klubbverkarmötet är över. Några sitter kvar och pratar, andra sticker iväg. Jag känner mig kluven; det hade varit trevligt att stanna kvar, men ska samtidigt spendera större delen av helgen på nationen. Nästa vecka följer samma upplägg, och troligtvis även veckan därefter. Jag suckar. På andra sidan hörs skramlet av ett slumrande kök som vaknar till liv. Jag försöker samla tankarna. Det känns inte som att jag har samma passion som resten av klubbverket verkar ha. Samtidigt undrar jag dock hur det går med studierna för vissa. En person pratade skämtsamt häromdagen om hur få högskolepoäng hen tog. Och min tentaperiod är annalkande. Jag drar hem.


Annons

Annons

Läs tidigare delar i krönikeserien:

Del 1 – Scener ur ett kökspass

Del 2 – Gratis öl med besk eftersmak

Några ord från skribenten:

Den här texten är baserad på dagboksinlägg från min tid i restaurangverksamheten för en av Uppsalas nationer. Jag hoppas den ger inblick för de som vill engagera sig, och perspektiv för de som är aktiva. Inte för att min skildring nödvändigtvis representerar allas upplevelse; jag arbetade endast en termin, och vet inte om min position skiljde sig från liknande på övriga nationer. Inte heller för att min insats var nämnvärt anmärkningsvärd. Det här är helt enkelt min personliga upplevelse och är inte menad som varken hyllning eller känga till nationslivet

Läs mer

2024-10-01 09:30
Oktober betyder jubileumsmånad för Tidningen Ergo!
2024-09-23 12:38
I somras fattade regeringen beslut om nya löner för myndighetschefer och därmed rektorer på landets universitet och…
2024-09-17 09:19
Ett allvarligt, skavigt och extremt långt septemberfullmäktigesammanträde gick av stapeln onsdag 4 september. Ergo var…