Fler ”Mats” än kvinnor

Hur är det att göra akademisk karriär som kvinna? Jag kontaktar professorn som jag kom i kontakt med under den första terminen vid Uppsala universitet, Hedvig Ekerwald. Hon är sedan 2015 pensionerad men fortfarande aktiv som forskare och lärare i sociologi. Hedvig Ekerwald har varit verksam vid Uppsala universitet sedan hon skrev in sig som student 1967 och säger att mycket har skett de senaste åren, även om det gått långsamt. nbsp;

– I början av nittiotalet var andelen kvinnliga professorer bara 4 procent. Det fanns fler professorer som hette Mats än vad det fanns kvinnliga professorer vid Uppsala universitet. Det är ett bra exempel på hur extremt ojämlikt det var, säger Hedvig Ekerwald professor emerita i sociologi vid Uppsala universitet.

När hon blev professor 2007 var andelen 17 procent och idag är 30 procent av professorerna vid Uppsala universitet kvinnor.

En av alla orsaker till att statistiken ser ut som den gör tror hon har att göra med att akademin är anpassad för män. nbsp;

– Läroböckerna är ofta skrivna av män och tar upp ämnets stora män. Det är klart att det påverkar och gör att man känner sig mindre hemma. Det som tas upp kanske inte heller intresserar oss lika mycket som om det skulle vara hämtat från de delar av samhället där främst kvinnor varit verksamma. Akademin är ju sedan medeltiden uppbyggd främst av män.

För egen del menar hon att de insatser som Uppsala universitet gjort för att motverka snedfördelningen har haft effekt på hennes karriär. Initierat av dåvarande rektor satsade man i mitten av 1990-talet på ett mentorskapsprogram riktat till kvinnliga docenter.

– Jag hade Karin Johannisson som mentor och det var först då jag tänkte ’aha jag kanske kan bli professor’. Det öppnade ögonen för något som jämnåriga män hade sett som alternativ redan från början.

Hon hittade också redan som doktorand vänner i sina kvinnliga kollegor och säger att de fortsatt stötta varandra fram till idag vilket hjälpt henne hantera svårigheter. Som exempel berättar hon om en händelse när hon som studierektor skulle prata på ett sammanträde.

– Då ställde sig en av de manliga lärarna på en stol för att ställa om klockan som gick fel precis när jag skulle prata. Då var det faktiskt en som sa till. Men det har varit många sådana händelser som vi dragit fram och tillbaka i våra nätverk.

Hedvig Ekerwald har läst artikeln om akademiskt hushållsarbete och säger att den fick henne att tänka på en rapport som hon skrev efter att ha analyserat ett mentorskapsprojekt vid Linköpings universitet. I intervjuer med deltagarna i projektet diskuteras könsfördelningen bland professorer. En adept menar att kvinnor är fokuserade på att studenter ska må bra och finna undervisningen värdefull och därför inte tänker så mycket på meritering. Mentorn menar å sin sida att ”man får välja den nivå man vill nå och sedan meritera sig för den nivån”. Den första hållningen skulle kunna vara ett exempel på akademiskt hushållsarbete, men måste det vara så fel?

– Här tänker jag att den som vill ge sin forskning till en A-student, kanske egentligen blir bättre forskare än en sådan som bara tänker på sin egen karriär. Det är rätt att se över fördelningen av det akademiska hushållsarbetet, men vi kanske också måste omformulera idealet för professorer och akademiska lärare.

----

Ergo får kontakt med en annan professor vid Uppsala universitet som vi kan kalla Maria. Hon har hängt med i debatten som följde efter att Allbright släppte sin rapport. Statistiken och intervjuerna som lyfts fram i rapporten validerar hennes bild av hur det är att vara verksam inom akademin.

– Jag blir glad att läsa att det inte är jag som inbillar mig eller är paranoid, samtidigt blir jag ledsen över att jag har haft rätt och att det är så, säger Maria.

Hon säger att den sneda könsfördelningen bland professorer och den maktobalans den speglar till stor del har att göra med att män lyfter fram andra män.

– I professorsgruppen nominerar män sina manliga doktorander till diverse priser. De som får priserna klättrar, får andra fina priser och anslag. Det är så man bygger en stjärnforskare.

Hon menar att en del av förklaringen är att det finns en skillnad i hur man inom akademin ser på mäns respektive kvinnors prestationer. En halvdan forskare beskrivs ”lovande” som man och ”oerfaren” som kvinna.

Jag frågar henne varför hon blivit professor, när så många andra kvinnliga forskare faller bort. Maria säger att det beror på att hon är en duktig och mycket driftig forskare.

– Dessutom har jag tjock hud. Jag har inte blivit professor tack vare institutionen, utan trots den. Det har varit väldigt hårt arbete.

Har det varit värt det?

– Skulle jag välja samma inriktning igen? Jag vet inte. Jag älskar forskningen men den här världen missgynnar kvinnor.