”Ritualer är som levande dikter”

Jag träffar Adelaida Caballero samma vecka som hon åker till ett nationellt sammanträde för unga författare i Mexiko, ett land som för något år sedan inte ville veta av varken henne eller hennes arbete.
– Min bok får ett stort pris i Spanien och då hör de av sig och vill att jag ska komma och prata om mitt arbete. Jag gör det för att säga in your face till dem.

För att förstå sammanhanget måste vi gå tillbaka några år. Adelaida Caballero, verksam poet sedan tidiga tonåren, läste språk och litteratur vid universitetet i den mexikanska delstaten Nuevo León. Institutionen ville att hon skulle skriva sin kandidatuppsats om någon lokal författare istället för om nordisk litteratur, trots att hon redan hade ämne och material klara.
– De ville få mer bidragspengar. Mexikanska universitet framställer sig ofta som oberoende och autonoma i förhållande till staten, men det är de inte

Adelaida Caballero ifrågasatte universitetsledningen, som i sin tur löste det hela med att omöjliggöra för henne att skriva sin uppsats.
– Jag fick helt enkelt ingen handledare. Det krossade mina förhoppningar om en akademisk karriär och litteraturstudierna tappade sin mening. På ett sätt går det att säga att jag blev censurerad, säger hon.

Inte bara studierna drabbades, även den litterära karriären. Samma sak händer andra som skriver och väljer att ta avstånd från kulturpolitiken, berättar hon:
– Eftersom jag kritiserade universitetet fick jag negativ uppmärksamhet av andra författare och lokala kulturmyndigheter. Allt är väldigt sammanknutet, säger hon och fortsätter:
– Stipendier ges för politiska mål i Mexiko. Jag känner till många duktiga författare som inte får något stöd på grund av det.

Efter att ha tröttnat på vad hon beskriver som ”akademiska trakasserier” och en alltför mansdominerad och sexistisk kultursfär lämnade Adelaide Caballero landet. År 2008 flyttade hon till sin dåvarande partner i Sverige, som sagt att hon nog kunde skriva sin uppsats här istället. År 2010 började hon läsa kulturantropologi i Uppsala.
– Min erfarenhet av att vara invandrare i Sverige gjorde att jag blev allt mer intresserad av kulturella studier.

Här är hon nu. Till höstterminen 2013 siktar hon på att påbörja sin master i antropologi. Därefter är vägen utstakad:
– Jag vill göra min sak, skriva min poesi och forska i antropologi – bli professor här i Uppsala. Jag vill inte flytta härifrån.

Adelaida Caballero älskar staden och universitetet, berättar hon.
– Jag tycker mycket om det akademiska och historiska här.

Men är inte akademin ganska mansdominerad och konservativ?
– Jo, men jag älskar att problematisera Då behöver man någonting att göra det med.

Vad masteruppsatsen ska handla om vet hon redan:
– Ämnet bli offren i knarkkrigets Mexiko, hur deras familjer utvecklar strategier för att hantera det vardagliga våldet genom att skapa narrativ om nationen och om sina döda. Jag kan fältet och känner till personer som drabbats av kartellernas våld, säger Adelaida Caballero som hoppas att hon denna gång slipper kämpa i motvind för att få sitt ämne godkänt.

Paralellt med studierna – förutom antrolopolgi även neurovetenskap, etnologi och socialpsykologi – fortsätter hon diktandet.
Vad handlar din poesi om?
– Om det transkulturella, mänskliga upplevelser som går igenom alla kulturer. Jag försöker nå de rena referenserna genom figurer. En bild är densamma, oavsett språk. Meningen öppnas genom det symboliska.
Intersubjektivitet, gemensamma uppfattningar, är någonting hon intresserat sig för, akademiskt och poetiskt. De två går ihop, på ett helt logiskt vis, förklarar Adelaida Caballero. Under en tenta i antropologi, om ritualer, länkade hon samman de två:
– Ritualer är som levande dikter. Det finns symboler, en mening, en rytm …

Priset hon tilldelades för Mecánica del fuego – det som får de litterära sällskapen i Mexiko att ändra inställning till henne – heter Gloria Fuertes. Namnet är efter en poet som inte heller kompromissade i sitt skrivande, berättar Adelaida Caballero. Priset betydde mycket.
– Det kom vid ett tillfälle då jag var djupt olycklig och deprimerad. Jag var sjuk, saknade min familj och hade flyttat hit utan att ha några vänner eller kunna språket, säger hon och fortsätter:
– Plötsligt fick jag allt stöd och igenkännande jag aldrig fått. Jag återupprättade mitt namn.

På grund av den dåliga erfarenheten av kultursammanhang i Mexiko håller hon sig numera utanför den sfären.
– Jag jobbar inte med andra författare, jag jobbar med mina läsare Jag är i kontakt med dem, skickar utkast jag vill ha kommentarer på.

På samma sätt undviker hon att skriva för att tjäna pengar.
– Om du försörjer sig på skrivande börjar du göra vad du tror kommer att sälja. Jag vill skriva för att jag älskar det och jag vill kunna göra vad jag vill.

Vad skriver du på just nu?
– Jag arbetar på en bok som heter De osynliga galgarna. Det är en kritik av etnocentrismen. Galgen symboliserar det kulturella bagaget du bär med dig. Det blir mycket existentiellt och diskussion om genus och religion.

Trots framgångarna med Mecánica del fuego är det oklart om den hon nu arbetar på kommer att kunna få stöd för att tryckas. Än så länge är de hon hör av sig till för att ställa upp i olika tävlingar tysta.
– Några av dikterna är väldigt hårda. Till exempel skriver jag om att ”slita av Guds testiklar”, alltså den manlige guden, grunden till samhällets patriarkala strukturer. Det är ingenting som katoliker vill höra.